livet prövar mig

Egentligen ska jag inte klaga. Ingen har dött. Jag har bara flytt mitt hem för att jag inte kände mig trygg, min mobil fungerar inte och mitt kreditkort har varit tomt några dagar pga otroligt seg överföring. Totalt utblottad med andra ord. När jag kom hem i söndags efter jobbet, totalt utmattad efter fest, kackerlackor i sängen och sömnbrist gick jag och la mig på sängen för att ta igen lite förlorad sömn. Då kom paret hem. Kort sagt kan man säga det lät som att han misshandlade henne fysiskt och psykiskt. Jag blev paralyserad, chockad, men efter ett tag samlade jag mig och öppnade dörren. Och vet ni vad idioten säger? "Sorry, I thought you weren't home". Han säger alltså förlåt till mig? Inte till henne?! Jag var redan helt slut i huvudet och kunde inte tänka klart, jag bara sprang in och tog min väska och sprang ut. Ville bara därifrån. Tårarna rann och jag ringde mamma och pappa. Visste inte vart jag skulle ta vägen, hatar att vara en nagel i ögat på andra... Funderade på att göra tiggaren utanför coles sällskap men svalde stoltheten och ringde Josefin. Hade inga grejer med mig och inga pengar tillgängliga men de var jättesnälla och bjöd mig på mat och sovplats. Dagen efter gav jag mig iväg till lägenheten och hämtade typ alla grejer. Pegah följde med, tack så mycket... Vet inte hur jag skulle ha klarat mig ensam. Nu har jag alla grejer hos dem och slaggar på en hård soffa tills vidare. Ska kanske ta in på hostel snart för det känns väldigt dumt att parasitera på någon men samtidigt är hostel dyrt. Jag tänker definitivt inte återvända till det där spånet. Inte för att jag tror att han ger sig på mig för han är en sån som misshandlar "sin" flickvän men det känns sjukt otryggt, har ju inget lås på dörren och plötsligt kan han komma in i mitt rum och anfalla, booom, som värsta bulldozern. Han är från landet så jag tror att han är typen som skulle använda sig av ett avsågat hagelgevär snarare än nån flashig pistol. Eller så är han relativt ofarlig för andra, bara allmänt puckad (han gillar kackerlackor och Justin Bieber, say no more...). Självklart mår jag dåligt för tjejen men vad ska jag göra? Hon har klagat för mig tidigare men jag förstod aldrig att det var så allvarligt. Naiva jag som tror att världen runt omkring mig är fri från ondska...

Det var svårt att hålla fast vid mitt vanliga positiva, glada jag när allt hände. Jag funderar varför livet prövar mig. Detta var ju inte vad jag menade med att jag ville klara mig själv och möta utmaningar... Det värsta är när jag börjar tycka synd om mig själv, what the fuck, det är väl inte synd om mig - jag är ju i Sydney! Och visst känns det bättre när man har klarat av att gå igenom något sådant här! Något positivt kommer alltid ut ur det.
Nu vill jag bara att de två veckorna skall gå och jag ska få flytta in i Manly med V. Och slutligen, fett med cred till alla snälla människor som har brytt sig och ställt upp, både hemifrån och kända och okända människor i Sydney. Återkommer inom en snar framtid med ett förhoppningsvis mer lättsinnigt inlägg.
Jag på uni i skymningen, sliten och ostylad men levande...


Kommentarer
Postat av: Helena

Du kommer nog se till att allt löser sig så du kan fortsätta att njuta av Sydney! Kramkram

2011-04-19 @ 22:46:24
Postat av: mamma o pappa

Linnea vad du gör allting bra! Vi följer varje steg i din tillvaro i Sydney och det är bättre än värsta doku-real.

Till syvende og sidst har du din ultimata livlina: Mamma och Pappa: Glöm aldrig detta!

2011-04-25 @ 20:10:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0