Med reservation för att förstärka stereotyper finns det en hel del "tjejgrejer" som jag inte förstår mig på. Igår när jag tog en rofylld joggingtur i Centennial Park var där en massa hästar. Det finns en ridklubb alldeles i närheten så alla ryttare letar sig till parken där det även finns hoppbanor och annat hästigt. Jag förstår inte varför hästar ska vara en tjejgrej - varelserna är ju gigantiska och farliga - hur stämmer det in på stereotypen med tjejer som mer försiktiga och timida? Jag hyser någon slags skräckblandad förtjusning för hästar och vet inte riktigt hur jag skall bete mig i deras närvaro. En hund ser man ju på om den är glad eller arg, men en häst? När jag i mina tidiga ungdomsår var med i Pollux hästbokklubb lärde jag mig en del om hästar, till exempel att om dom lägger öronen bakåt är dom arga. SAMTLIGA hästar jag såg igår hade öronen bakåt. Samtliga var enorma bruna förutom en gullig skimmel (ljusgrå/vit) liten ponny som jag ville ha. Jag inbillade mig att deras förfäder hade varit med i alla krig som man ser på gamla målningar. Två av dom stod alldeles vid stigen där jag sprang. Jag saktade ner till gångtakt och passerade lugnt och långsamt. Djuren stirrade på mig med uppspärrade ögon och bakåtliggande öron. AAAH! Krigshästarna anfaller! Jag såg framför mig hur dom skulle skena rakt emot mig och jag skulle bli ihjältrampad. Vilket öde!!

De höll sig dock i schack - jag såg väl inte tillräckligt hotfull ut. Jag tog mig ut ur parken i ett stycke och trampade bara två gånger i hästbajs. Lite senare tyckte jag att jag hade överdrivit min rädsla något. Jag erkänner: jag har en hemlig dröm. En dröm om att rida fram på en stark ståtlig islandshäst som ska heta Fjodor eller Hildur eller något annat typiskt islandshästnamn. Islandshästar är små och ofarliga så det skulle bli en lämplig introduktion i hovarnas och schabrakens värld. Så egentligen har jag inget otalt med dessa kreatur - vi kanske skulle komma riktigt bra överens om jag gav dem en chans? Time will tell!