Hamnade på Starbucks tidigare idag (det vann över biblioteket) och beställde in en gigantisk iskaffe (vaaarmt ute idag!) som ackompanjerades av macroboken. Då jag precis kommit in i pluggandet och läste och skrev för glatta livet blev jag plötsligt avbruten. En typ satte sig mitt emot mig och avbröt mig med ett fånigt smile. Förvånat kollade jag upp och tänkte att han blandade ihop mig med någon eller skulle fråga nåt. Han bara "I know that this is pretty random, but you are sooo cute". AAAH! Till saken hör att jag var osminkad och hade en trött smutsig sladdrig tröja på mig, haha. Måste ha varit äkta kärlek... yeah right... Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga. Har ingen aning varifrån han kommit, om han hade suttit och lurat bakom nån stol och spanat efter tjejer att störa? Jag svarade "thank you" och återgick till min bok. Vad har jag för skyldighet att konversera med en total stranger när jag är där för att plugga? Han fortsatte prata och under den minut han var där hann han ösa ur sig alla klichéer jag någonsin hört. Imponerande facit! Jag blev först irriterad men tyckte sedan att det var rätt underhållande, eller vad säger ni om detta:

Typen: "Varifrån kommer du?"

Jag: "Sverige"

Han: "Din engelska är verkligen superbra!"

Jag: "eeeh... du har knappt hört mig prata..?" (jag hade sagt "thank you" och det var allt liksom)

Han: "Det var ett väldigt vackert halsband, är det en gåva?"

Jag (39 spänn på H&M, lika billigt som du!): "No..."

Han: "vad har du för intressen?"

Jag: "Träna. Gå på gym."

Han: "Det syns att du är stark!"

Jag (skrattar inombords): "hur kan du se det?" (jag hade som sagt en oversizad tröja på mig som inte avslöjade mycket till kroppskonturer)

Han: "Jag gillar att gå på yoga!"

Jag (GAYGAYGAY!): "eeeh... jaha, vad trevligt!"

Han: "Vi kan bryta arm men jag skulle nog förlora och då blir det jobbigt."

Jag (no wonder att du är desperat om du kör den frasen!): "uhm... hehe"

Han: "Tycker du att det är fint med smycken på män?"

Sedan låtsades jag inte höra för att jag ville fortsätta med min betydligt mer intressanta ekonomibok.

Han: "Har du svårt att höra mig? Jag tycker att vi kan gå ut tillsammans!"

Jag: "Nej tack."

Han (tittar på mig oförstående): "...nej?"

Då tyckte jag nästan lite synd om honom. Trots den sjukt desperata framtoningen och den mindre smickrande utsidan var det ändå en hyfsat välklädd typ som verkligen försökte och så blev det så fel.

Jag: "Jag tror inte att min POJKVÄN skulle uppskatta det!"

Han (får plötsligt väldigt bråttom att lämna den trevliga pratstunden): "Jag måste gå. Enjoy Australia!"

Jag: "Good luck with the girls!"

Sedan lommade han iväg. Jag kände mig lite taskig men samtidigt tycker jag att det är att överskrida en gräns att bara sätta sig ner och tvångsprata med någon som uppenbarligen inte är intresserad utan att ens fråga om det är okej! Om han nu trodde att jag var den rätta kunde han väl ha frågat om det gick bra att han satte sig och avbröt mig?! Istället betedde sig typen fräckt och alldeles för rättframt! (trogna läsare kanske minns att samma sak hände mig för några månader sedan då jag satt på ett universitet och pluggade. Flera jag känner har råkat ut för samma sak!) Nehe, då längtade jag tillbaka till lugna väluppfostrade Sverige där man kan avnjuta sitt kaffe och sina differentialekvationer ifred!

Nu har den envetna huvudvärken som kantat min väg idag gett med sig, dags för en tur till Coles för att inhandla lite middag! Har även hunnit prata med fina mamma och pappa och snart ska jag prata med V - tur att Skype finns!