Ett tecken på att min kropp numera helt har återhämtat sig från jetlaggen är att den vill träna. Hemma får jag myror i benen om det går två dagar utan träning, här har jag hittills inte känt så stort behov alls - kanske för att jag går överallt flera timmar om dagen, kanske för att kroppen var i obalans efter tidsomställningen. Men imorse var det dags. Glad i hågen snörade jag på mig löparpjuxen och bestämde mig för att springa hela vägen till operahuset och tillbaka. Det kunde ju inte ta så lång tid? Redan efter första uppförsbacken ångrade jag bittert mitt val - Sydney är för er som inte varit här otroligt backigt, det var värsta berg-o-dalbanan och tusen trappsteg upp och ner redan innan jag nådde harbour bridge! Men skam den som ger sig. En timme och en kvart tog det tur och retur, pinsamt länge för att vara i min vanligtvis goda vigör. Vägen kantades dock av avgaser, avgaser och åter avgaser så om jag kollapsari lungcancer om nåt år så vet ni varför... Sedan sprang jag vilse i en park men fick som vanligt hjälp av snälla aussies. Kring Circular Quay fick jag kryssa mellan turisterna - jag vet inte hur många vackra semesterbilder som blev totalförstörda av en röd och flåsande jag som hoppade fram mitt framför kameran, haha. Men trots allt folk och avgaser var det en trevlig runda: bara känslan av att bo så nära att jag kan springa till Operahuset i Sydney är fantastisk!