Igår lurade jag med mig snälla Julia på bostadsvisning (igen) i Neutral Bay. Allt kändes verkligen jättebra - eget rum i en fräsch lägenhet som delas med två andra och en katt :) priset var riktigt bra med tanke på läget och att både el och internet(!!!) ingick i hyran. Vi kände båda två att det var ett riktigt kap och jag försökte visa mig intresserad samtidigt som jag försökte dölja min desperation. ville kräkas bara av tanken på att fortsätta jaga...
Ägaren sa att en till person skulle komma vid 7 och att han därefter skulle sms:a resultatet. Dödligt nervös kastade jag i mig en indisk curry (igen) till middag (dock utan att spilla över hela mig denna gång!), sedan gick vi till The Oaks uppe i Neutral Bay Junction och tog ett glas vin i den mysiga trädgården medan vi inväntade resultatet med spänning. Vid halvtimme fick jag svaret: rummet var mitt om jag ville ha det. jippiiiiie!
Vi traskade hem till Julia som bor ca 25 min gångväg från mig och satte oss på hennes balkong. Kvällen var varm och utsikten helt fantastisk - man ser delar av Harbour Bridge och sen ser man ut över stora delar av stan inklusive flygplatsen i horisonten där planen lyfte och landade hela tiden. Ljus åt alla håll så långt man kunde se. Mäktigt!
Idag har jag snubblat omkring på stan överlycklig över friheten i att inte jaga tak över huvudet. Fick ett jättefint Viktor&Rolf-armband med små berlocker. Den finaste är ett silver-V som står för Victor <3 så nu har jag dig runt armen älskling! Det bästa var ändå när jag gick förbi en av stadens (tyvärr) många uteliggare. Hittills har jag alltid gått förbi men det känns så fel att jag springer runt med shoppingkassar när folk i denna underbara stad inte ens har tak över huvudet... så jag gav honom ett mynt. Han sitter ihopböjd men när jag lägger myntet i kartongen tittar han upp, ser uppriktigt tacksam ut och säger
"Thanks, madame!" på äkta aussiedialekt. Till skillnad motför alla ytliga thanks som man utbyter hit och dit i affärer gjorde detta mig glad. På riktigt.
