Mitt storstadsliv pendlar mellan att kännas hopplöst och helt fantastiskt. Mest fantastiskt. Jag älskar ju utmaningar och när allt går emot en har man inget annat val än att bryta ihop och komma igen. Skyddsnätet hemifrån är borta och där står man ensam och utblottad. Jobbigt och utvecklande på samma gång!

Har just fått bekräftelse på att jag får en sovplats även för de kommande fem nätterna på ett hostel typ 100 meter från mitt. Det firade jag genom att köpa billig (55 spänn) fantastisk god indisk lunch och picknicka i Hyde Park (och bli orange av den flyktbenägna såsen, men det är en annan historia).

Efter att ha inlett dagen med lite facebookchat med Victor som fungerande okej nääästan hela tiden så mötte jag upp min barndomskompis Johanna för en Starbuckslatte. Vem hade kunnat ana att vi, efter att inte ha träffats på nästan 15 år, skulle ta en fika på andra sidan jorden?! Förunderligt och jättekul!

Sedan var jag och kollade på en studio apartment, förstahandskontrakt via en real estate agency. Förtvivlat fick jag se bilden av mig som världsvan storstadschicana krackelera. Igen. När man hyr i första hand i Australien är det obligatoriskt att ha med en rad olika papper och bevis på att man är en hederlig medborgare som kan göra rätt för sig. Detta har jag säkert hört nämnas någon gång men i all stress glömt bort. Tjejen bredvid mig fyllde i 10 olika referenser, lämnade in rekommendationsbrev från jobb, tidigare hyresvärd, kopior på en massa dokument och yeah, där stod jag med ingenting. Svårt val för uthyraren… Funderade på att börja gråta, göra en headspin eller något annat spårat men sa istället som det var, att detta var min första inspection och att jag på något sätt hade missat hur det gick till. Ursäktade mig och var beredd att gå då uthyraren kom med en halvtimmeslång föreläsning över hur man söker boende och varför man behöver allt. Jag fattade poängen redan från början men stod ändå och lyssnade och det var faktiskt ganska lärorikt. Fascinerades över att han i mina ögon slösade dyrbar arbetstid på att informera en bortkommen utbytesstudent på sådant som är common sense i Oz. Men det är så folk är här för det mesta. Hjälpsamma.

Nu har jag dragit med mig Julia (igen) för rumsvisning ikväll, håll tummarna!