Jag hade tänkt uppdatera och bjuda på fler bilder från Fraser Island i lördags. Då vi kom fram till Sydney efter 24 timmars bussresa, lagom pigga, loggade V in på Facebook och sa "det har hänt nåt i Norge". "Vad?" "Nåt hemskt. Flera döda". "Vadå, nån bombning?" "Det verkar så. I Oslo." Som de människor av vår tid vi är fick vi alltså reda på det via Facebook. Och plötsligt kändes inte ryggvärken och sömnbristen efter bussresan som något att ens tänka på längre. Vi gick ner i lobbyn där TV-nyheterna berättade om dådet och vi kollade alla nyhetssidor. Vad säger man? Så ofattbart. Vidrigt. Jag kände mig tom inuti resten av kvällen och förmådde inte att skriva ett glättigt inlägg om vår resa och lägga upp fina solskensbilder. Det hade känts nästintill respektlöst.

En sådan feg, vidrig handling! Min omedelbara tanke var att det var ett terrordåd. När den första chocken släppt slog det mig att ingen nämnde ordet terror eller terrorism. Bara "dåd". Jag har under våren deltagit i ett Global Leadership-möte på universitetet om just terror och terrorism där vi fastslog att terrorism var en handling orsakad att skrämma och påverka politiskt genom att skada eller döda civilpersoner. Ingen koppling till religion gjordes. Därför blir man så ledsen när det inte kallas vid sitt rätta namn bara för att det inte är kopplat till islam. Och inte för att de förtjänar någon uppmärksamhet men visst retar det gallfeber på en när valrossarna i SD går ut och, istället för må dåligt och beklaga sorgen som alla sunda människor gjorde, genast kommenterade "någon som vågar sig på en gissning om vem som ligger bakom bomberna i Norge?" och "inte aaalls" syftade på personer med koppling till islam.

Det var mina tankar. Som först och främst går till offren och deras anhöriga. Nu ska vi kliva av färjan i ett soligt men kallt Sydney. Återkommer senare med en uppdatering om de senaste dagarnas äventyr!

peace!