En sak som har slagit mig när jag går omkring i Sydney är stadens på sina ställen rätt… artificiella känsla. Jag visste att Sydney är en relativt ung stad jämfört med europeiska städer och att man inte skulle känna historiens vingslag på samma sätt som i t.ex. Rom eller Paris. Jag trodde inte att det skulle ha någon betydelse. Men det har det till viss del. Staden känns stundtals själlös och artificiell, fortfarande trevande efter sin identitet. Det imponerar på mig att den trots detta har blivit en sådan världskändis. Både Operahuset och Harbour Bridge är byggda en bit in på 1900-talet men icke desto mindre har de bidragit till att göra staden världsberömd. Och tvärtemot vad de flesta verkar tycka är Central Business District min favoritstadsdel att ströva omkring i. Jag går och tittar upp på de enorma skyskraporna med en hisnande känsla i magen. De gamla anrika bankbyggnaderna med sina vackra marmorsniderier, små torg och Hyde Park och Botanic Gardens alldeles bredvid bidrar till att göra det till min favoritstadsdel. Samt givetvis Operahuset och Harbour Bridge som jag kan stå och stirra på i evigheter.

Det tråkiga är när man lämnar staden. De flesta stadsdelar/förorter är uppbyggda på identiskt vis: en hårt trafikerad huvudgata med affärer och barer på båda sidor, totalt utan charm eller känsla. Allt uppbyggt bara för genomfart och konsumtionshets.

Ytterligare ett bevis på stadens famlande efter identitet är att det förra veckan har hållits sammankomster runt om i stan där allmänheten har bjudits in att lämna sin åsikt om hur Sydney ska bli en levande nattstad. Stadens mäktiga saknar inte ödmjukhet vilket ju är positivt men det känns lite lustigt att en så stor och världskänd stad frågar den lilla människan om hjälp med hur den ska överleva efter att affärerna har slagit igen på kvällarna (vilken är tidigt, redan vid 6-7-tiden!). Man har bl.a. tittat på New York och Kuala Lumpur som förebilder.

Eller så kan man säga som min vietnamesiska arbetskamrat: ”Australia has no culture, people just drink!”

Ett annat fenomen är iPhones. Inget nytt under solen, men australiensarna är som tokiga i sina blanksvarta dyrgripar. Hela livet verkar kretsa kring dem vare sig du är gammal dam med permanentat hår och käpp eller skränig snorunge med slips och urtvättad skoluniform. Jag lägger ingen värdering i att folk använder sina iPhones så mycket att det snart kommer en ta-på-och-av-sig-skorna eller istället-för-lunch-applikation. Men när små toddlers i 3-årsåldern sitter helt uppslukade och spelar spel på föräldrarnas telefoner tycker jag att det är lite... sorgligt. De små liven blir ju helt asocialiserade! Avfärda mig icke som grottmänniska, jag är blivande civilingenjör och gillar teknik, spenderar till och med lite för många timmar om dagen framför den dator jag just nu skriver på. Jag tycker bara att det är tragiskt när teknik blir så mycket viktigare än att ägna uppmärksamhet åt sina medmänniskor.