Dessa ord möttes jag av under min allra första dag här. Jag var totalt utmattad (oh, ljuva jetlag) och vandrade halvt sovande omkring i ett 40-gradigt Sydney för att tvinga mig själv att inte somna. När jag hade gått i nästan en timme slog jag mig ner i Botanic Gardens, det enorma parkområdet mitt i stan. Jag minns att jag funderade på om man kunde sitta på gräset överhuvudtaget på grund av alla farliga spindlar, men tröttheten bedrog visheten och jag sjönk ner i skuggan. Bläddrade förstrött i en guide jag hade försett mig med på flygplatsen. Det första som står i den är orden i min rubrik: There is no place in the world like Sydney. Nä, I bet att jag aldrig hade känt mig så förut - genomsvettig, fortfarande klädd i mina varma reskläder (hade inte fått mitt hostelrum än så jag kunde inte byta om...), snuskigt trött efter 1 timmes sömn på över 2 dygn, hungrig, törstig, ensam, förvirrad, bländad av det starka ljuset och lätt sjösjuk av tidsomställningen. Ja, allt kändes så otroligt... bra! Och om allt känns så bra trots minst sagt oangenäma omständigheter så måste det vara något extra.