Läste igår i både australiensisk och svensk tidning att dina vänners statusuppdateringar på Facebook kan göra dig olycklig. Man läser om andras lycka och får för sig att alla andra är superlyckliga och har perfekta liv medan man själv sitter och tittar ut över den mulna himlen, petar sockludd mellan tårna och går till samma trötta affär som alltid för att köpa tandtråd och bananer. Krönikören i den svenska tidningen (Aftonbladets nätupplaga) hyllade folk som var negativa i sina statusuppdateringar istället för att verka så där äckligt sockerhöga, frälsta och nykära på samma gång. Jag tog åt mig lite för jag är av naturen positiv och glad och tror att allt blir vad man gör det till och att det är en mening med det mesta (förutom kackerlackor. HATA). Efter lite funderande kom jag fram till att jag inte håller med dessa krönikörer. Det är inget jag säger för att verka perfekt. Men jag blir på mycket bättre humör av glada och peppande kommentarer än dystopiska och bittra dylika. Visst har man dagar då man känner "åh vad lyckade alla andra utom jag är" men om jag ser en sån där glad och lyckad update blir det snarare så att tävlingsinstinkten tar över och jag vänder det till ett "kan hon så kan jag!".