Ett tag in i promenaden började det duggregna. Jag traskade glatt vidare, nöjd med min eminenta musiksmak och la knappt märke till regnet eller vart jag gick. Så plötsligt började det ösregna. Vi snackar himlen öppnar sig. Folk sprang och tog skydd under träd. Jag började fokuserat springa från träd till träd, inte så rädd om mig själv som om min lilla iPod. Den har visserligen varit med mig i snöstorm och 20 minus på Citymail, men det var också i dess ungdom. Träden gav inte så mycket skydd och det slog mig att jag inte visste åt vilket håll hem låg. Förtvivlat insåg jag att jag faktum : jag var vilse, i ösregn och med en sakta uppblottnande iPod. Då fick jag syn på en lekpark med små avsatser som bildade tak. Jag drog en Usain Bolt till en avsats och satte mig på huk under ett lågt tak. Kalla höstvindar började blåsa rakt genom min tunna träningsklänning och regnet visade inga tecken på att avta. Sanden under mina fötter förvandlades sakteligen till lera och jag började tänka på alla krigsfilmer jag sett. Linnea the warrior! Lite cool kände jag mig allt. Sedan fick jag för mig att jag hade läst att redback-spindeln (dödlig för människor) trivdes på lekplatser. Inte lika kul.

Efter vad som kändes som en evighet men som egentligen var 2-3 minuter blev det glesare mellan dropparna och jag reste mig stelt ur min något löjeväckande position. Bara orienteringsproblemet kvar. Efter några osäkra steg fick jag syn på min gata, 50 meter från lekparken.

Behöver jag säga att jag inte kände mig så cool längre?