De senaste dagarna har varit dramatiska. Det började i tisdags med att jag i väntan på tåget skulle köpa en morgonkaffe. Jag skulle ta fram cashen och betala. Bara det att det fanns ingen plånbok. Faktum var att hela den lilla handväskan där mina viktiga ägodelar ligger var spårlöst försvunnen. Jag blev allt svettigare där jag stod med kaffekoppen framför mig och tömde ut väskan på alla böcker, kvitton och annat smått och gått framför baristan. Inte alls obekvämt... Till slut var jag tvungen att medge att jag inte hittade mina pengar. Den snälla baristan bjöd mig på kaffet. Jag tackade, skämdes och gick därifrån.

Ringde Victor och bad honom kolla om jag hade lämnat väskan hemma. Han såg den ingenstans. Jag lugnade ner mig själv genom att tänka att han säkert inte kollat så noga, den låg nog där någonstans. Trots att jag innerst inne vet att han är tusen gånger bättre på att leta än vad jag är…

Dagen gick och när jag precis klivit av tåget tillbaka i stan ringde mobilen. Mottagningen var dålig och jag hörde en man med whiskyröst mumla något om ”your wallet” och ”state library”. Jag fattade ingenting men lyckades anteckna ett telefonnummer jag skulle ringa. I panik insåg jag att jag verkligen hade tappat väskan på bussen och att någon verkade ha hittat den. Låter ju bra. Det som var mindre bra var att jag hade en ansenlig summa pengar i plånboken från depositionsavgiften som min tidigare hyresvärd betalade tillbaka(!!!). Jag hade tänkt sätta in dessa sedlar på mitt bankkonto idag men nu var det för sent och givetvis skulle den anonyma upphittaren säga att plånboken var tom när den hittades. Jag ringde numret och fick jag veta att den fanns på hittegodsavdelningen från bussen, upphittad av en busschaufför. MED ALLA PENGAR KVAR!!! Hur otroligt är inte det?

När jag igår åkte för att hämta upp den möttes jag av en pratglad man som inlevelsefullt berättade vilken utmaning det hade varit att leta reda på mig. Jag är ju inte på något sätt registrerad i Australien men han hade hittat mitt bibliotekskort och ringt till State Library som därefter hade ringt upp en mycket förvånad jag. Det var en chaufför kallad ”Big George” som hade hittat min plånbok och jag frågade om han var där så jag kunde tacka honom personligen. Det var han inte. Jag gick därifrån överväldigad och tackade min lyckliga stjärna för att detta var ett sällsynt fall där ärligheten övervann girigheten!

Igår var olyckskorparna tillbaka då vår fina undervattenskamera fick sluta sina dagar på Stilla Havets botten. Först var vi deppiga både jag och V. Jag hade dessutom just knäppt en bild då han surfade på riktigt för första gången…

Sedan tänkte vi att det var dock väldigt stekigt att vaska en kamera. Och att den kanske skulle fastna i hajnäten som ligger en bit ut i  havet. Kanske flyta till Nya Zeeland och där skulle någon hitta den och söka efter oss i internationella medier och vi skulle bli berömda. Ja, så blir det nog!

Dagen idag har varit relativt lugn. Jag betalade lydigt för min hoptiggda kaffe i tisdags och Victor har surfat i 3 timmar. En helt vanlig torsdag i Australien!

Ikonisk utsikt från Manlyfärjan

Sneekpeak i vår nya lägenhet - älskar köket! (ursäkta bildkvalitén)