Enköping, Sverige. Klockan är nu 08.13 den 10 december. Ute är mörkt och kallt. Min tanke var att hinna med ett sista inlägg från Sydney men hey, det är mig vi snackar om - givetvis såg jag till att det blev så där spännande stressigt inför avresan men jag hann med allt jag ville och lyckades flyga hem med en väska mer än tillåtet utan att betala en cent! Resan gick jättebra. Kändes inte alls som 30 timmar och jag har sovit till 07.40 min första svenska natt så jetlaggen är betydligt mindre påtaglig än när jag åkte ner - dags att flyga via Amerika nästa gång?! Vill sända ett gigantiskt TACK tlll alla som följt mig, kikat in och kommenterat - blir rörd när jag tänker på att så många kan ha någon typ av intresse i mitt Sydneyliv! However, här kommer mitt sista inlägg för denna gång. Enjoy! (gärna med en bit broccoli)

Så var min tid kommen. Jag åkte till Sydney av flera anledningar. En är att jag älskar utmaningar och att testa mina gränser. Att se vad som skulle hända om jag togs ifrån all min trygghet hemifrån och förflyttades till andra sidan jorden, ensam, utan att känna någon och eller ha några planer förutom att jag skulle studera två terminer. Jag minns så väl hur omvälvande det kändes. För någon som aldrig lämnat Europas gränser var en 13-timmars flygning mellan London och Singapore en chockstart. Minns hur jag halvsovande med ögon stora som tefat vandrade omkring på Singapores flygplats och hur annorlunda och exotiskt allt var. Hur jag sedan var nervös på flyget till Sydney. Jag hade sådana förväntningar på hur fantastiskt allt skulle vara. Tänk om de inte skulle infrias? Om jag skulle gå på stadens gator och instinktivt känna att det var fel? Bli besviken?

Sällan har jag mått så fysiskt dåligt utan att vara sjuk som då jag väl kom fram. 30 timmars resa och knappt en timmes sömn. Sydney välkomnade med 35 grader varmt trots att jag landade tidigt på morgonen. En slående (men välkommen!) kontrast mot den svenska februarikylan. Hela min första dag hade jag bara en tanke: gå. Stanna INTE, för då kommer du somna! Så jag tog en karta och började likt en zombie vandra omkring. Var hungrig, mådde illa, var trött, euforisk och vettskrämd på samma gång. Jag gick runt ungefär mellan nio på morgonen och halv sju på kvällen. Bara gick och försökte ta in allt. Någonstans halvvägs köpte jag solkräm och vatten. Åt något enkelt till lunch. Fortsatte gå, gå, gå. Tog bilder. Och jag kunde pusta ut, för den omedelbara känslan överträffade allt jag kunnat föreställa mig. Jag kände mig hemma direkt. Det kändes så… rätt. Jag skulle bo i Sydney.

Sedan den dagen har så otroligt mycket hänt. I enighet med klichén har jag utvecklats och mognat som person mer än vad jag trodde var möjligt. Har försatts i stundtals väldigt prövande situationer som det inte gick att föreställa sig den där första sjudande dagen. Men det som inte dödar det härdar. Att säga att jag känner mig starkare, mer självsäker och trygg i mig själv är en underdrift. Det gick verkligen att skapa sig ett nytt liv på andra sidan jorden. Lite för bra. Jag har fått så mycket mer respekt för engelska språket som jag trodde mig behärska till fullo innan min ankomst. Det gjorde jag inte. Det gör jag i större utsträckning nu. Förutom Sydney som stad, med dess obeskrivliga atmosfär och inspirerande heterogenitet, och även de andra delar av Australien jag sett, framförallt den unika naturen, är det alla människor som har gjort störst intryck på mig. Oj vad många människor jag har träffat. Fantastiska, inspirerande, nära vänner och ytligare bekantskaper. Sydney är verkligen multikulturellt och jag har träffat folk från alla världsdelar. Jag älskar att det är så mycket lättare att prata med folk. Att alla är nyfikna på varandra istället för obrydda, likgiltiga. Jag trodde att jag skulle bli mindre naiv efter att ha bott i en storstad men det är snarare tvärtom.

Att kunna gå hem ensam om nätterna utan att känna sig otrygg – det kommer jag sakna! Att kunna ta bussen till stranden och ta en morgonsimtur i Stilla Havet. Att erbjudas detta vida utbud av kultur, mat och nattliv. Vänliga leenden från främlingar och att ständigt säga ”I’m good, thanks” som gör att man faktiskt börjar må bra även om man har lite worries. Smutsiga men charmiga Macquarie University. Tågen där jag spenderat så många timmar stirrandes ut genom fönstret, lyssnades på musik och konspirerandes om främlingar. Åh jag skulle kunna fortsätta skriva i evigheter men istället kan jag bara råda alla som kan att åka till Sydney. För även om jag älskar utmaningar har jag mött en alldeles för stor i att försöka beskriva Sydney i ett blogginlägg. Man måste vara där för att förstå.

Så ja, jag har förändrats. På alla sätt. Det enda som är oförändrat är min kärlek till denna stad på andra sidan jorden. Framför allt har jag fått en viktig insikt: vattnet snurrar inte åt fel håll.

Det snurrar bara åt andra hållet.