I drömmen befann jag mig i Sverige. Den enda glädjen var att mamma och pappa var där. Allt annat var panik. Jag minns hur allt var grått, dämpat, mörkt, kallt. Hur jag gick och gick och inte såg en människa, bara träd och bilar. Då slog det mig att bilarna körde på fel sida. Man kör väl ändå på vänster..? I drömmen drömde jag mig bort till Australien. Genast blev drömmen flera nivåer ljusare. Det starka dagsljuset var där, solen, grönskan, stranden, alla leende människor. Alla människor jag känner och inte känner. Okända människor som får mig att skratta varje dag. Kontrasten var slående och jag kände bara hur jag ville tillbaka. "Men du är ju hemma nu", sa mamma och pappa. Det tog som ett slag i magen. Jag minns hur jag tänkte "jag var hemma". Hur jag hysteriskt ville tillbaka. För jag hade inte ens fått ta farväl. Säga hejdå åt alla. Mina flatmates som jag gillar starkt deras ibland något besynnerliga vanor till trots och alla andra, svenskar, utlänningar, vänner och bekanta som förgyller mina dagar här. Hur pappa sa "du kan flytta till London, det är nära". Och jag tänkte att jag vill inte till London.

Jag ville bara hem. Och hemma i drömmen var Sydney, Australien.