För stora skor? Om drivkraft
Jag är en extremt tävlingsinriktad människa. Det är lite av min drivkraft. Som Oscar Wilde sa: "I have the simplest of tastes. I am always satisfied with the best". För det mesta gillar jag det - denna min vilja att alltid överprestera får mig att ständigt utmana mig själv och våga göra saker jag egentligen inte törs. När man konstant tar på sig lite för stora skor får man dock vänja sig vid nederlag. Att inte riktigt klara saker. Det är en del av livet men kanske en större del av livet om man är som jag. Söker jobb man inte riktigt är kvalificerad för. Tar kontakt med inspirerande personer som är lite för framgångsrika och coola. Läser en extra kurs på universitetet fast man inte riktigt har tid. Pluggar civilingenjör bara för att fysiken är lite för svår för mig. Lyfter 5 kg mer än vad musklerna orkar på gymmet. Nöjer mig inte med annat än att bo mitt i en storstad. Har storslagna framtidsplaner karriärmässigt (rädda världen, bli VD, Nobelpristagare etc.). Bara för att när man väl lyckas är tillfredsställelsen så mycket större än om man aldrig hade försökt.
Ibland blir jag trött. Önskar jag att jag var lite mer average. Att jag genuint kunde nöja mig med det lilla. Träna två gånger i veckan istället för 6. Läsa en enkel utbildning. Bo i en liten stad eller någon skabbig förort en lång trång bussresa från stan. Äta nudlar med ketchup till middag istället för avancerade vegetariska kreationer. Den billigaste slave-tradechokladen istället för lyxig fair trade som är etiskt korrekt producerad och bara säljs i ett fåtal butiker (som ni märker har jag svårt att hålla mig från att referera till mat, hehe). Men sedan kommer viljan tillbaka.
Igår kväll slog det mig att en del av detta ligger i det faktum att jag är tjej. Jag måste hela tiden överbevisa mina förmågor för att vara jämsides med killarna. För att jag gillar och gör så många saker som inte är typiskt tjejiga. Inredning, stickning och blommor anser jag vara fett lamt. Ointressant. (därmed inte sagt att jag saknar respekt för alla som ägnar sig åt dessa aktiviteter!) Jag känner att jag hela tiden får... förklara mig. Folk höjer på ögonbrynen åt att jag pluggar till ingenjör. "Men... du är ju tjej?" liksom. Då jag - numera skickligt - glider fram på skateboarden på väg till gymmet och stannar vid övergångsställen får jag kommentarer som "kan du verkligen åka på den där?!" följt av roade och smått skeptiska miner. Härom dagen på gymmet var jag ganska trött för att jag hade tränat för många dagar i rad och 15-kg hantlarna kändes tyngre än vanligt under bänkpresspasset. Då kom ett macho muskelpaket fram till mig och frågade om jag behövde hjälp varpå jag sa ja. "Men de där hantlarna är ju alldeles för tunga för dig!" svarade han i bästa lilla-gumman-stil och jag visste inte vad jag skulle säga. Blev förolämpad. Fick fram att jag brukar köra 10 repetitioner med dessa en vanlig dag men att jag var lite trött idag vilket ju var sant. Men jag ville inte ha hjälp längre. Av ren ilska körde jag 10 repetitioner bara för att överbevisa. Hade snubben sagt så om det var en kille som det gick lite tungt för?
Och ja, jag vet att det var värre förr. Att dessa bara är små subtila saker knappt värda att nämnas. Det irriterar mig bara hur lätt vi har för att placera in människor i fack och sedan ha extremt svårt för att låta dem komma ut. Kanske därför jag gillar att vandra längs med Oxford Street och se alla transvestiter som bara är för mycket och bryter mot allt.
(till Linda: Jag är ganska övertygad om att London kom först och Sydney imiterade alla namn och inte tvärtom! ;))
Kommentarer
Postat av: Elin
Allt sånt där är så spännande egentligen. Hur vi påverkas så mycket av samhället. Man vill liksom inte tro att det på allvar finns någon som lägger vikt vid om man är kvinna eller man, och i slutändan gör man det nog själv också. Konstigt.
Men jag tycker du ska stå på dej! Du är cool :)
tack för receptet förresten :) Måste testa!
Trackback
