Någon sa att man har en vardag överallt. Det stämmer. Jag tar dock inte detta som ett argument på att man skall nöja sig med att bo i den lilla stad där man råkar vara född resten av livet bara för att man kan käka samma mjukostmacka och gurgla samma munskölj där så väl som någon annanstans. Skillnaden är vad som händer när man kommer utanför vardagssfären och får lite tid över. Har full förståelse för att vissa nöjer sig med att spendera den på samma ställe, samma sätt, vecka ut och vecka in bara för att det är det enda alternativet. Vad jag försöker säga är att storstadslivet får mig att känna mig så levande. Jag kan gå till samma klubbar, barer och restauranger hela tiden om jag vill, men om jag tröttnar väntar ett digert utbud runt hörnet. Älskar känslan av att kunna sätta mig på en buss och åka en halvtimme och plötsligt känns det som om man är i en helt annan stad. Andra dofter, färger, annat folk som rör sig i området. Jag är passionerat förtjust i mitt Surry Hills där jag bor - det hade nog varit jag om jag hade varit en stadsdel. Inte helt perfekt men varmt, sprudlande, kreativt. (är jag varm?) Inspirerande. För att citera min kompis Elsa: jag gillar att känna mig som en droppe i stadens blodomlopp, att vara en del av något större. Något har hänt med mig. Jag har förändrats. Är inte längre rädd för sådant som brukade skrämma mig. Symboliskt nog stormar det ute när jag skriver detta. Som ett tecken på förändring. Igår lyfte jag 5 kg tyngre i bänkpress än vad jag brukar. Trots färre repetitioner kände jag eufori.