Jag har glömt att berätta en sjuk grej som hände när jag volontärade i fredags. Out of the blue kom en grupp vietnamesiska turister (typ 20 äldre män). Nästa sekund har jag tio kameror i ansiktet! Alla tar kort på oss och jag bara log och kände mig som en berömd människa. Sedan skulle de posa med oss bakom disken också och ta några fler kort. Sekunden senare var hela gruppen borta igen.

Som pendlare spenderar jag många minuter per dag på tåget (minst 70 beroende på seghetsgrad). Jag har faktiskt ingenting emot det. Om man tar 8.05-tåget (som jag ska imorgon) är det trångt och mysigt och man kan tjuvläsa andras sms och får lite kroppskontakt med morgontrötta glåmiga förvärvsarbetare på väg till sina skyskrapor. Vid senare avgångar kan man ha lyxen att få en egen vagn och det är ju en mäktig feeling. Dessutom får man mycket tid till reflektion. När jag inte sitter och konspirerar om mina medpassagerare smider jag framtidsplaner, allt från hur jag ska bli rik och rädda världen till saker man kan göra om man har tråkigt, typ jaga possums i Hyde Park eller klättra upp på Operahuset. Så känner ni er oinspirerade - hoppa på valfritt tåg och låt den yttre resan bli en inre dylik!

Sedan så är jag hemskt nyfiken på vilka som troget kikar in här varje dag och läser om mina omvälvande upplevelser! Några har jag koll på men sedan följer ett vakuum. Jag skulle vilja fråga och få typ 25 glada kommentarer men jag vet att det inte kommer hända så jag förblir i en dimma av ovisshet och nyfikenhet, vilket ju inte är helt fel - någonting måste jag göra rätt eftersom ni fortsätter läsa! (tack :))