Nu är jag tillbaka, ilsken, frustrerad och koffeinstressad. Ett tillstånd som gör mig ack så kreativ, jag vill skriva så mycket men hinner icket, får bli ett till inlägg ikväll. Den här staden ger mig magsår ibland. Liksom 99% av alla de tillfällena är det relaterat till internet. Snälla Oz, hur svårt kan det va? Jag känner mig samtidigt som en vek samtidsmänniska som är så beroende av denna abstrakta företeelse som kallas internet, men eftersom mobiltelefoninätet fungerar i princip lika dåligt är internet min enda kontaktkälla med min kära. Och alla andra. Dessutom behöver jag det till en miljon andra mer eller mindre viktiga saker som blogg, facebook, krönikeskrivande och studier. Studier ja. Igår började jag, kraftigt försenad efter allt som har hänt, med inlämningsuppgiften i microeconomics som ska vara inne imorgon. Imorse var jag ivrig att fortsätta så jag åkte till State Library. Det gör jag inte om. Förstår inte hur jag kan vara så daggmaskhjärna… Helgdag = fullsmockat på state library. ALLTID! Det är nästan kö att komma in. När jag väl efter många minuters letande hittade en trött pinnstol i ett hörn behövde jag logga in på studentportalen för att få tillgång till frågorna. Då funkar inte internet. Det kommer upp ett felmeddelande som säger ”too many subscribers blabla…” och jag vill bara skrika rakt ut. Kände mig som en människospillra, ett vrak. Att ta sig från Balmain till state library tar många dyrbara minuter. Sedan stod jag i kö för att prata med en dammig bibliotekarie som bara ”Har du prövat starta om din webläsare?” Jag bara ”eh jaa, bara typ tio gånger”. ”Pröva igen!” Ja. För då funkar det säkert!? Sen bara ”Pröva starta om datorn ska du se att det fungerar!” Jag kände nästan klappen på huvudet. Gaah! Varför kan de bara inte säga att de inte har den blekaste aning och förmodligen har datorkunskaper som sträcker sig till slå på, stänga av datorn?! Frustrerad tackade jag för ”hjälpen” och sprang tillbaka och tog bussen hem där jag nu sitter. Laddade på min internetsticka på vägen så att jag äntligen har tillgång till internet i mitt hem i Balmain. Återkommer lite senare under dagen, förhoppningsvis med mindre frustration och mer färdigskriven uppgift!

Jag skulle plikttroget ta mig till träningen och hoppade på en buss från Elizabeth Street som i min värld skulle passera gymmet i Darlinghurst. Efter ett tag märkte jag att vi hade svängt av åt helt fel håll. Jag frågade chaffisen om vi skulle passera Oxford Street (där gymmet ligger) och han bara ”noo”.

Då kände jag bara att nej. Jag pallar inte. Jag pallar inte kliva av bussen! Så jag bara satt kvar och lyssnade på min iPod och åkte längre och längre bort från stan medan skymningen nalkades utanför fönstret. Jag tänkte att jag åkte på Magical Mystery Tour som The Beatles sjunger om (även om den resan förmodligen refererar till en inre resa frammanad av tvivelaktiga kemiska substanser snarare än en yttre). Eller så var det helt enkelt ödet. Något helt fantastiskt skulle möta mig när jag klev av bussen. Ett hav av pengar eller en flod av kunskap så jag bara skulle kunna allt i skolan utan att behöva plugga. En livsavgörande insikt typ vad som är livets mening. Eller bara en rolig a-lagare som berättade historier om hur han tappade sina tänder i vilda slagsmål (satt bredvid en sådan på nattbussen i lördags). Husen skiftade färg och form och skyskraporna byttes mot grönområden och lummiga trädkantade gator. Jag väntade på den där insikten, det där jag skulle förstå om livet som jag alltid undrat eller whatever.

Inget av ovanstående inträffade dock. Det enda som hände var att jag hoppade av i Bondi Junction vilket ju också är ett helt okej ställe att spendera en onsdagkväll på.

Jag spenderade en stor del av min dyrbara tid idag med att jaga minneskort, men ingen affär hade det jag sökte :/ betyder det att min mobil är old school? baah, den har faktiskt polyfoniska ringsignaler! Tills vidare får ni hålla till godo med högkvalitativa webcambilder. yeah