¡Hola! Ännu en gaaalen helg har passerat i Sydney. Tyvärr har jag pajat batteriluckan till kameran, vet inte vad som har hänt eller varför tekniska prylar sviker mig om och om igen... Skall traska med den till affären där den köptes när tid finns.

Åter till helgen! I fredags var jag trött som en bakfull sengångare och gick till sängs redan klockan nio(!). Fick hela tio timmars sömn vilket kompenserade lite av mina 5-6-timmarsnätter på senaste tiden... (inte bra, jag vet).

Lördagen var lugn, lyckades skriva en hel del på min sista uppsats om Sydkorea och prestera bra på gymmet - tänk vad några extra timmars sömn kan göra! På kvällen var det jättegoda drinkar hemma hos Hanna och Agnes. Agnes jobbar som bartender och det märktes verkligen :) Kvällen var otroligt varm, över 20 grader hela natten. Oxford Street var galnare än vanligt (brukar vara en del lustiga figurer där, en helt vanlig tisdagmorgon stod jag och väntade vid rödljuset med tre transor i full mundering). Helt fantastiskt att se alla utklädda människor, jag skrattade och förbluffades hela vägen - var är denna kreativitet och hängivenhet till vardags? Uppslukad av stress, världsliga ting och i-landsproblem?

Söndagen inleddes med att nästan trampa på en mosad kackerlacka full av små myror utanför min port (uuuh!) och en fika med Madde i fina Queen Victoria Building. Vi var på toppenhumör efter att ha hittat kaffe och macaron för $5! Sedan kom jag på att Halloweenkryssningen skulle börja snart och att det kanske var idé att tänka på utklädnad (sista minuten-människa, vem, jag?) Vi gick runt i några affärer. Jag ville vara något speciellt och inte det vanliga cute eller sexy som alla tjejer ska vara här tydligen... Kände mig inte riktigt nöjd trots att affärerna vällde över av roliga hattar (som ni såg förra helgen så gillar jag hattar starkt). Lätt stressad begav jag mig till gymmet - platsen där bra idéer föds alltmedan svettpärlorna kryper längs ryggen. Plötsligt slog det mig. Något jag kunde identifiera mig med. Liten, hatad av alla och överlever kärnvapenkrig... en kackerlacka förstås! haha!! Det kan man ju inte klä ut sig till och just därför var jag övertygad om att det var det enda rätta. Dessutom är det ju ett av de läskigaste djuren som finns! Score! Då återstod bara det lilla problemet att fixa full mundering på två timmar i ett söndagstrött Sydney.  Det var nog de två mest stressiga timmarna på väldigt länge. Jag sprang runt som en idiot mellan affärerna och lyckades samla på mig bronsfärgad ansiktsfärg i perfekt kackerlacksnyans, en gammal skjorta som skulle vara de extra benen och ett diadem. Hemma i lägenheten förvandlades mina flatmates gamla pizzakartonger till ryggsköld och spröt. De tittade lite märkligt på mig när jag kom inrusande och frågade om jag fick deras kartonger... När de fick skåda slutresultatet utbrast en av dem förtjust: "You're crazy!" vilket gjorde mig glad. Jag lyckades bli klar i tid och slutresultatet blev mäkta imponerande med tanke på den korta tidsramen!

Det var en perfekt kryssningskväll, inte ett moln på himlen och säkert 25 grader varmt. Jag mötte upp de andra i Darling Harbour för avfärd - gissar att vi var nånstans mellan 100 och 200 pers. Det jag inte hade fattat var att det var open bar, alltså obegränsat med vin... trevligt! Det serverades även plockmat. Båten var jättestor med tre våningar varav den översta var en gigantisk terrass. Känslan av att stå där i skymningen och åka förbi Operahuset och CBD med alla stadens ljus skimrande är obeskrivlig! Vi dansade och hade väldigt trevligt i tre timmar. Vid niotiden gick vi i land. Jag ville dra vidare men de flesta ville åka hemåt men jag fick med mig bästa norrmännen Johan och Adelinn ut en sväng, vi hamnade på Three Wise Monkeys för fortsatt partaj innan de tog sista tåget hem. Jätterolig och galen kväll med många imponerande utklädnader! Jag posade bland annat med en figur i regnbågsfärgad helkroppsstrumpa, syyynd att ni inte kan få se p ics men det kommer :) När jag kom hem var jag inlindad i nån slags gigantiskt svart-glittrigt spindelnät - var det kommer ifrån är väldigt oklart... Kackerlacksfärgen var ett utmärkt brun-utan-solsubstitut och det var med vemod (och mycket möda och besvär) jag skrubbade bort det i duschen imorse. Efter en kväll som kackerlacka har jag fått en mer sympatisk inställning till dessa hatade varelser och jag kände mig nästan lite ledsen när jag såg den mosade kackerlackan utanför min port med tusen små myror ätandes dess kvarlevor. Det var trots allt den som inspirerade mig till min utklädnad!

Jag har glömt att berätta en sjuk grej som hände när jag volontärade i fredags. Out of the blue kom en grupp vietnamesiska turister (typ 20 äldre män). Nästa sekund har jag tio kameror i ansiktet! Alla tar kort på oss och jag bara log och kände mig som en berömd människa. Sedan skulle de posa med oss bakom disken också och ta några fler kort. Sekunden senare var hela gruppen borta igen.

Som pendlare spenderar jag många minuter per dag på tåget (minst 70 beroende på seghetsgrad). Jag har faktiskt ingenting emot det. Om man tar 8.05-tåget (som jag ska imorgon) är det trångt och mysigt och man kan tjuvläsa andras sms och får lite kroppskontakt med morgontrötta glåmiga förvärvsarbetare på väg till sina skyskrapor. Vid senare avgångar kan man ha lyxen att få en egen vagn och det är ju en mäktig feeling. Dessutom får man mycket tid till reflektion. När jag inte sitter och konspirerar om mina medpassagerare smider jag framtidsplaner, allt från hur jag ska bli rik och rädda världen till saker man kan göra om man har tråkigt, typ jaga possums i Hyde Park eller klättra upp på Operahuset. Så känner ni er oinspirerade - hoppa på valfritt tåg och låt den yttre resan bli en inre dylik!

Sedan så är jag hemskt nyfiken på vilka som troget kikar in här varje dag och läser om mina omvälvande upplevelser! Några har jag koll på men sedan följer ett vakuum. Jag skulle vilja fråga och få typ 25 glada kommentarer men jag vet att det inte kommer hända så jag förblir i en dimma av ovisshet och nyfikenhet, vilket ju inte är helt fel - någonting måste jag göra rätt eftersom ni fortsätter läsa! (tack :))

Nu är jag så trött att jag ser enhörningar springa omkring så ikväll blir det sova direkt. Återkommer kanske imorgon med ett något mer seriöst inlägg. Har hur som helst storslagna helgplaner så ni lär höra ifrån mig inom en inte alltför avlägsen framtid!

(det blev ingen träning idag, någon gång måste man tvätta gymkläderna)

tack o hej och glöm inte din dagliga broccoli! (gärna med lite salt på)

Anledningen till min frånvaro är att jag har haft rätt mycket i skolan. Uppsatsen lämnades in i måndags - jag gjorde en klassiker och sprang över halva campus med mitt färdiga verk och lämnade in det fem minuter innan sista inlämningstid, hehe. Sedan har jag haft en gruppresentation idag som gick otroligt bra med tanke på förberedelserna: började fila lite på den i fredags men sedan har uppsatsen tagit upp all tid och först sent igår kväll efter gymmet satte jag ihop själva talet. Stod och panikövade in det efter midnatt tills ögonlocken föll igen. Presentationen var först klockan fem på eftermiddagen och jag mötte upp tjejerna i min grupp klockan ett för första gången(!) - inte lätt att hitta en tid när alla fyra läser olika program. Jag som älskar utmaningar ville ta det svårare alternativet att prata utan några hjälpmedel men tjejerna freakade och insisterade på att vi skulle arrangera en PowerPoint-presentation. Sagt och gjort - vi skrev in våra delar. Sedan kom problemet att hitta någonstans att öva in det hela på. Biblioteket var fullt som alltid och det slutade med att vi satt i en av tjejernas bil och övade - lite smått onaturligt place att hålla en presentation om privatiseringen av postväsendet i Japan på..! Eftermiddagen gick och vi blev mer och mer nervösa. Jag kände att antingen går det jättebra eller så inte alls - bära eller brista...

Så var det vår tur. Precis då slutar dataskärmen att fungera och presentationen går inte att visa. Jag blir närmast lättad eftersom jag hade övat utan men tjejerna blir nervvrak. Som tur var har de fusklappar. Första tjejen läser nästan innantill. Andra tjejen tyckte jag bara synd om, hon har nästintill fobi för att prata inför folk och hon skakade i hela kroppen och lyckades reducera de fem minutrarna till en och en halv... Sedan var det min tur. Även om jag gillar att prata inför folk (jag är smått narcissistisk och gillar uppmärksamhet) var jag nervös - jag hade övat alldeles för lite och hade ingen fusklapp alls. Dessutom är engelska fortfarande snäppet svårare än svenska... Men då jag ställde mig i rampljuset kände jag mig plötsligt glad. Alla tittade förväntansfullt på mig (så förväntansfullt man kan kvart över fem en regnig onsdageftermiddag) och jag kände att jag ville underhålla dem så jag började med att säga "This is like a soap opera!" vilket det lite är (handlar om hur Japans premiärminister tog till alla möjliga fula knep för att få igenom privatiseringen av posten. Och ja, det var jag som valde temat. Och ja, det beror på att jag själv har jobbat på ett privat postföretag. Och ja, jag saknar det lite.) Sedan flöt det på något märkligt sätt på. Jag kom på mig själv med att tala lugnt och tydligt utan en massa irriterande mellanljud - kanske blev det lite väl talspråkigt ibland. Tycker själv det är mycket roligare att lyssna på någon som är lite personlig och pratar fritt än någon som läser mekaniskt innantill. Men när det hela var över var det en fantastisk känsla. Det nervösa var att vi, likt i Idol, fick individuella omdömen direkt efteråt skriftligt. Jag lyckades få 13/15 och läraren var imponerad av att jag var så insatt i ämnet (ehm jaa!). Nu är jag osvensk som skriver bra saker om mig själv. Många gånger har det gått åt andra hållet men det kändes bara så bra att jag lyckades behålla lugnet och komma ihåg allt trots att jag dumt nog inte var tillräckligt förberedd. Och kan jag så kan ni! Det är "bara" psykiska barriärer som gör att man känner sig osäker i sådana situationer men träning ger färdighet. Sky's the limit!

Nu ska jag göra en inlämningsuppgift till mitt internship och lite tutorialfrågor, ordning och reda löning på fredag. Sen väntar sängen och Gossip Girl. tjingeling!

klicka här för en bra låt!

Fredagkvällen var ganska tråkig, satt hemma och skrev uppsats så skinnet på fingrarna flåddes till halv 12. Lördagen spenderades på samma sätt. Blev inbjuden på inflyttningsfest hos Hanna och Agnes och tänkte att det kunde bli ett trevligt avbrott. Ungefär samtidigt fick jag ett sms av Ingrid som jag har nämnt tidigare. Ingrid har gått liknande utbildning som jag fast i Lund. Hon har sommarjobbat i LA under utbildningen och bor och jobbar nu i Sydney sedan sju år(!). Vi bestämde träff idag söndag i Bondi.

Åter till festen. Strax efter midnatt promenerade vi till Kings Cross. Där försvann folk till höger och vänster, jag var hungrig och köpte en paj från PieFace (obligatoriskt drunk food) och chillade lite i väntan på att ett beslut skulle tas om vilken klubb vi skulle till. När jag kom tillbaka hade samtliga tjejer dunstat och kvar stod tre unga män (födda 1992) som såg minst sagt villrådiga ut. Jag försökte få dom att tagga till och dra ut till något ställe. Tycker bara det är roligt att festa med nya okända människor men de stackars unga männen delade inte den förtjusningen med mig. En lång ranglig fem år äldre svensk-italienska glatt tuggandes paj och ropandes "jag vill dansa!" var uppenbarligen inte deras ideala festsällskap. Till slut kom ett par som kände någon av killarna och vi drog iväg till en närliggande klubb. Utanför stod en halvgalen australiensare som verkade jobba på klubben och kände paret. Han pratade på om allt möjligt och plötsligt tyckte jag mig höra "Leonardo DiCaprio is in there". Vi utbytte blickar och någon av killarna avfärdade det hela med att australiensaren var lite crazy och att det inte var sant. Killen insisterade dock på att han talade sanning. På något sätt tog vi oss förbi kön och när vi kom till garderoben sa han till tjejen som jobbade där "Can you confirm that the one with a name that starts with an L is in here?" "Yes", svarade tjejen och på något sätt verkade hon uppriktig. Jag vände mig till de andra igen: "nähäää, är det sant?" liksom för att bekräfta vad vi just fått veta. "Ja de verkar så", svarade tjejen i paret. "Men han är inte här inne, han är i VIP-rummet". Så. sjukt. coolt!!! Jag ville förstås försöka ta mig in för att få en skymt av karln men de andra verkade mer intresserade av baren. Medan vi trängdes vid bardisken ringde Agnes. Jag hörde inte vad hon sa och försökte säga att jag bara skulle beställa något och sedan gå mot utgången och möta upp henne vilket jag gjorde några minuter senare. Helt lugnt säger hon: "vet du vad jag gjorde nyss? Jag skakade hand med Leo!" AAAAAHHH!!! och under tiden hade jag hängt i baren! Snacka om otur..! Tydligen hade hon stått i kön och så hade en random kille dykt upp och dragit iväg med henne in i VIP-rummet och bara "Now I'm gonna introduce you to Leonardo DiCaprio" varpå han hade gjort det!! Sedan hade den okända killen dragit iväg med henne vidare och presenterat henne för ägaren till klubben och sedan sagt hejdå varpå han löstes upp i vimlet som om han aldrig hade funnits. Jag blev besatt av tanken på att ta mig in till VIP-området och vi ställde oss utanför en lönndörr med en grupp hårt sminkade anorektiska tjejer i färgglada klänningar. Tjejen längst fram hade långt svart hår och röd klänning och grät nästan: "Please let me in, I've been waiting since 12! I am not going to give up! Pleeeease!" Men vakterna var hårda som surfingbrädor och släppte bara in folk som kände någon som hade ringt till en annan vakt som hade nån slags lista. Vi stod där kanske en halvtimme, obrydda om vår förlorade stolthet. Jag trodde inte på den desperata approachen utan försökte le och se självklar ut och en gång var det riktigt nära - jag hade ena foten inne i rummet innan jag blev stoppad av en vakt. Till slut drog Agnes iväg mig till dansgolvet vilket var tur. Klubben var rätt classy och det spelades bra musik hela natten, sköna softa hiphop-mixer. Efter ett tag började det tunnas ut på dansgolvet och jag tänkte att klockan kanske var runt 2-3. Då var den halv fem och vi var tvungna att gå för att hinna vidare till nästa händelse, nämligen Breakfast on Bondi! Det pågår en internationell matfestival i stan och denna söndagmorgon anordnades en gigantisk frukost med livemusik och nån MasterChef-kock. Tog en taxi hem och bytte heels mot bikini varpå vi åkte iväg till Bondi i soluppgången. Jag började känna mig hungrig men alla matställen var stängda 06.00 en söndagmorgon - vilken besvikelse... Hittade till slut ett café där jag åt en gigantiskt portion yoghurt med müsli som jag fortfarande är mätt på 9 timmar senare ;)

Tröttheten började göra sig påmind och efter att ha blivit fotograferad stående på en surfingbräda och hängt på stranden en stund och lyssnat på musik och kollat på folk åkte jag hem. Ett under att jag inte missade min hållplats. Sov en timme innan mobilen ringde 09.45 - bara att göra sig iordning och åka till karriärmötet! Utmattad men glad i hågen åkte jag tillbaka till Bondi. Ingrid var jättetrevlig, vi satt ute i solen i två timmar och pratade jobb, kultur och arbetslivsklimat i Sverige, Australien och USA. Sjukt intressant! Och stort av henne att offra två timmar av sin värdefulla fritid för att prata med en ung karriärslysten student. Jag blev verkligen inspirerad av hennes företagsamhet och målmedvetenhet - hon sökte praktikplats på en massa företag och åkte ensam till LA under ett sommarlov. Sedan förvaltade hon sina kontakter så väl att företaget, som fanns över hela världen, erbjöd henne examensarbete i stort sett var som helst - då valde hon Sydney och sedan fick hon jobb genom kontakter. Nu tjänar hon dubbelt så mycket hennes syster i Sverige med samma utbildning gör! Roligt och motiverande och nu skall hon skicka kontaktuppgifter till några personer i USA på företag där hon jobbat och där jag kan söka sommarjobb/praktik!! Världen ligger framför mig och allting känns möjligt :)

Men först skall jag avsluta min uppsats som skall lämnas in imorgon. Inte det enklaste med ömmande fötter och en timmes sömn, men med lite kaffe och inställning klarar man det mesta ;) wish me good luck!

Jag har tänkt skriva om detta ett tag, närmare bestämt sedan jag fick en aha-upplevelse på Organic Expo som ägde rum i Sydney i början av augusti. Sedan jag anlände till ljuva Sydney, Australia har min hy nämligen gått från porslinsartad till en McDonalds-addicted 14-årings. Nja inte riktigt kanske men ni fattar min poäng: den har försämrats. Trots att jag har börjat äta ännu bättre. Detta fenomen är ganska utbrett i svenskkretsar här nere, i stort sett alla svenska tjejer jag har träffat antingen känner någon som har fått hudproblem eller har fått det själv helt plötsligt. Det hela kulminerade under backpackningen i somras då jag slarvade med rengöring och återfuktning, något jag i vanliga fall är slav under.

Hur som helst. På mässan fanns bara ekologiska hudvårdsprodukter vilket jag först avfärdade som något flummigt hippiepåfund, men alla sa de samma sak: Vanliga hudvårdsprodukter, dyra som billiga (gäller även "naturliga" produkter som The Body Shop!) innehåller industriellt framställda kemikalier som från början användes i hudvård som ett billigt substitut till de dyrare äkta växtbaserade ingredienserna. Kemikalier kan vara en trevlig bekantskap när man gör kemilaborationer i skolan. Problemet med att ha dem i hudvård är att det ej är känt vilka biverkningar de ger vid långvarig kontakt med kroppen. Flera vanligt förekommande ingredienser har bevisade sidoeffekter som är mindre trevliga, som allergiska reaktioner eller t.o.m. ökad risk för cancer. Jag undersökte ingredienslistan på ett täckstift från The Body Shop och den innehöll bl.a. en kemikalie som är så stark att den används för att fräta bort havstulpaner från båtar!! Och där satt jag och förbryllades över att min hud snarare försämrades av att använda det - inte så konstigt..! Har länge använt mig av Dermalogica som skall vara bra för huden, men även detta märke är proppat med kemikalier med okända sidoeffekter. Till er som tänker att det inte är farligt för att det bara är hud: huden absorberar det man applicerar på den. Detta går direkt in i blodomloppet. Det är alltså i teorin bättre att äta dessa hudvårdsprodukter eftersom de då passerar magsäcken som kan ta död på de farligaste ämnena, men någon sådan mekanism finns inte i huden.

Jag fick med mig en massa prover hem men fastnade till slut för ett australiensiskt märke som heter Miessence. Alla deras produkter är 100% ekologiska och bara framställda av exklusiva växtoljor. Produkterna tillverkas färska varje månad i södra Australien. Om man har min mammas något skeptiska inställning kan man tänka att detta bara är fin retorik - instinktivt tycker jag dock att det känns bättre att dagligen applicera ofarliga och välgörande produkter på min hud än okända kemikalier... Listan med alla potentiellt skadliga ingredienser finns på http://www.mionegroup.com:80/en/toxic - gå in och bilda er en egen uppfattning! Jag är inte mycket för moralpredikan men vill gärna sprida information om detta eftersom jag själv, trots att jag anser mig vara en upplyst konsument, aldrig hade tänkt på detta. Använder fortfarande mina tidigare produkter men de nya från Miessence anländer i brevlådan i dagarna. Skall bli mycket intressant att se om huden förbättras! (Detsamma gäller för hårvård och smink. Många hårprodukter innehåller silikoner som täpper igen ingången till hårstrået i hårbotten och därmed förhindrar den naturliga oljan från att återfukta hårstrået som blir torrt och trött trots idog användning av "återfuktande" schampon!)

Nu skall jag återgå till mina älskade studier - jag har blivit något av en procrastinator och som straff får jag sitta hemma en fredagkväll och skriva uppsats. Sydney har bjudit på en fantastisk strålande sommardag och jag kan ännu se solens sista strålar ge grannarnas fönster ett gyllene sken. Medan alla andra stekte på Bondi Beach volontärade jag (mycket trevligt och många engagerade människor!) följt av ett eftermiddagspass på gymmet (överkropp + extra mage och 4 km löpning). Stranden får föräras med mitt besök senare helt enkelt!

Med förhoppning om att ni mår väl i kropp och själ

/L

Åh vad jag har velat blogga, men har haft fullt upp med internship, träning och plugg! Onsdagskvällen var väldigt trevlig - spenderades med söta Madde i underbara Sydney Tower. Vi kom dit precis i solnedgången och fick se skymningen sprida sig över Sydney medan tornet långsamt snurrade. Jag fick dessutom visa ID fast det är 18-årsgräns vilket man alltid blir lite glad över (jag vet, ett säkert tecken på ålderdomens antågande!) - de är inte lika hårda med att checka här som i Sverige.

Jag har dock förföljts av en känsla av att jag inte gör något vettigt trots mina fullspäckade dagar. Jag behöver jobba eller volontärarbeta för att känna att jag bidrar med något större och inte bara gör saker för mitt eget nöjes skull - jag vet, gräset är grönare på andra sidan. Därför skrev jag upp mig på att volontärarbeta idag under Pink Ribbon Day (rosa bandet ni vet, samma syfte som i Sverige) så jag ska dra till uni nu och spendera förmiddagen med att dra in pengar till Bröstcancerfonden i Australien! Skall bli intressant att träffa alla engagerade människor :) sedan väntar en eftermiddag/kväll hemma med en massa skolarbete.

Nu måste jag tyvärr dra - bjuder på två bilder från i onsdags så ni fattar hur fint det är! Återkommer eventuellt senare under fredagen med ett inlägg om ekologisk hudvård av alla ämnen. Ha en fin torsdagkväll/fredag!

/eder L.

Och ja, jag vet att jag har utlovat vardagsbilder på typ papperskorgar, men jag är lite cheesy och bara älskar att beblanda mig med turisterna vid Sydney Harbour en halvtimmes promenad hemifrån mig. 

Nu är det dags för sängen och ännu ett avsnitt Gossip Girl innan jag somnar. Älskar min säng, den är så skön att man nästan längtar efter att få lägga sig! Imorgon väntar en spännande dag med bl.a. föreläsning i Asian Business Environments (som faktiskt har blivit min favoritkurs!) och lite vin och vyer i Sydney Tower med Madde, yeah!

16 oktober 01.37. Vandrar hemåt i natten hela vägen från Kings Cross hem till mig (40 min), barfota med mina heels i handen. 20 grader varmt. Life is beautiful.

Ville bara visa en bild på mina nya träningsskor som lyser upp vardagen. Vackert neonfärgade eller construction worker chic (mamma: inspirerat av byggarbetares färgglada klädstil) som neontrenden har kallats i den halvseriösa gratisblaskan mX. De är de lättaste - ännu lättare än mina utslitna Nike Lunarglide och absolut bekvämaste dojor jag någonsin har ägt, som att gå på rosa moln...