Ibland känns livet som ett tv-spel. Som igår när jag tittade ut på balkongen och fick syn på en brinnande blomkruka. Det var min rumskompis trevlige pojkvän som hade fimpat i blomkrukan (ibland slänger han fimparna i sopkorgen i köket...) varpå krukan som var av plast hade börjat glöda och ett stort hål uppenbarat sig på sidan. Jag gick lugnt ut med ett glas vatten och dränkte den stackars krukan. Hur växten mår är oklart. En annan surrealistisk känsla är att stilla glida fram i regnet och mörkret på Crown Street på väg hem från gymmet. Jag älskar den känslan. Det kan hända att jag har lånat V's gamla longboard (som jag skulle sälja men jag klarade inte riktigt av det) och på egen hand lärt mig skejta. I början var det väldigt vingligt men nu går det så bra, jag känner mig som en äkta skater girl och brädan följer min minsta vink. Får en hel del glada tillrop från förbipasserande också. I början var det ganska farligt då jag gled fram och inte hade så bra kontroll över brädan. En gång rymde den ut bland bilarna vilket inte alls var kul. En bil fick tvärnita så det började lukta bränt gummi över hela Surry Hills. Jag höll andan och väntade på den kommande utskällningen och förberedde mig med tusen I'm sorry!. Men detta är Sydney och ut kliver en ung man, några år äldre än mig kanske, och ser allvarligt oroad ut. Han frågade hur jag mådde, om jag var okej, om jag ville ha skjuts hem? Jag blev helt paff - hade som sagt väntat mig värsta utskällningen... Jag försäkrade honom om att jag var lugn och bad om ursäkt vilket han knappt verkade höra - han var bara orolig för mig. Har fortfarande inte vant mig vid att människor är så otroligt omtänksamma och hjälpsamma mot främlingar. När jag återigen hade intygat honom om mitt välmående avslutade han med ett "Have a good night!" varpå han åkte vidare.