Det där med att leva i en storstad
Sydney är verkligen en storstad och var ett omvälvande möte för mig som har levt mina första 19 år i en liten stad i norra Norrland med dryga 40 000 invånare. Jag åkte hit för att jag ville se om storstadslivet var något för mig. Har alltid älskat känslan av stora städer men det är svårt att avgöra om man vill bo i en metropol innan man har
levt i en - jag har besökt London, Paris, Rom och Barcelona (ja och Stockholm förstås) men att spendera några dagar som turist i en stad går inte att jämföra med att ha ett liv där. Betala hyra. Lära sig hur lokaltrafiken fungerar. Skaffa telefonkort. Sätta sig in i alla nya rutiner på uni. Allt sådant som var nytt och överväldigande i början men som nu är en självklar del av min vardag som jag inte ens reflekterar över. Alla dessa saker fungerar förvånansvärt lätt och smärtfritt här i Australien. Mitt intryck är att det generellt är mindre byråkrati här och mer
no worries-attityd än i Sverige. Ett exempel är när jag igår åkte buss med min surfingbräda (över 2 meter lång, yeah) för att försöka sälja den i Bondi. Nämn en svensk buss som hade tillåtit en gigantisk surfingbräda på en överfull buss..! Kände mig lätt obekväm men knappt någon höjde på ögonbrynen.
På senaste tiden har jag dock fått en ny intressant insikt som inte har slagit mig tidigare. Hur allt kretsar kring små communities inom den stora staden. Nästan som små städer som alla är en del av Sydney. Min småstadsvana trogen bröt jag totalt mot denna oskrivna etikettregel i början - jag bodde i en del av staden, tränade i en annan, besökte biblioteket i en tredje och vandrade/åkte tåg till uni, vilket möttes av oförstående reaktioner från alla locals. Så fungerar det i en mindre stad - finns det bara ett gym går man dit även om det ligger i andra änden av staden. Jag tyckte också att det var rätt trevligt att sitta på båtar och tåg och ville utforska Sydney till max. Så länge man håller sig till innerstan är det inga konstigheter, men så fort jag kom ut i suburbsen för att testa ett nytt brunchställe noterade jag att folk tittade nyfiket på mig. Efter ett tag gick det upp för mig: (nästan) alla kände alla. De platser man besöker regelbundet får ett socialt värde - man småpratar med baristan där man köper sitt morgonkaffe, växlar några ord med servitrisen på stammishaket. När ett okänt ansikte dyker upp tar man denne för en nyinflyttad i kvarteret. Detta var tydligt när jag hängde med min vän från gymmet, Eduardo, igår. Han kände servitrisen där vi åt middag, träffade massor av homies ute på gatan och nästintill beklagade sig när vi besökte ett chokladcafé för att folk kände igen honom från gymmet och tyckte att en personlig tränare inte kan avnjuta choklad... Så mycket för storstadens påstådda anonymitet..!
Efter ett (ganska långt) tag har det alltså slagit mig att avstånden i en storstad faktiskt är större och jag har övergivit mitt tidsödande sätt att organisera vardagslivet. Nu har jag fått rutiner. Acklimatiserats. Hittat mina ställen. Precis som i en liten stad. Bara större. Och vill man vara anonym är det bara att åka till en annan stadsdel och låtsas vara nyinflyttad! Det är detta jag älskar med den stora staden. Valmöjligheterna. Inte bara mellan de otaliga aktiviteter som bjuds utan även mellan olika sätt att leva, organisera livet, förhålla sig till andra på. Sådant som man bara skrapar på ytan vid under en kortare vistelse i en stad. Som inte står tryckt i turistbroschyrer eller guideböcker. Sådant man måste leva i staden, lära känna den, för att förstå. Jag hade gärna fortsatt lära känna denna sprudlande, intressanta, intelligenta stad och utforskat alla dess hemligheter.
Så svaret är: ja. Storstadslivet är för mig. Sydney är för mig.
Bird Cage Alley - en konstinstallation mitt i Sydney som jag besökte idag. Fint! (nämnas bör att bildkvalitén gör den föga rättvis)
Efter regn kommer solsken
Ibland känns livet som ett tv-spel. Som igår när jag tittade ut på balkongen och fick syn på en brinnande blomkruka. Det var min rumskompis trevlige pojkvän som hade fimpat i blomkrukan (ibland slänger han fimparna i sopkorgen i köket...) varpå krukan som var av plast hade börjat glöda och ett stort hål uppenbarat sig på sidan. Jag gick lugnt ut med ett glas vatten och dränkte den stackars krukan. Hur växten mår är oklart. En annan surrealistisk känsla är att stilla glida fram i regnet och mörkret på Crown Street på väg hem från gymmet. Jag älskar den känslan. Det kan hända att jag har lånat V's gamla longboard (som jag skulle sälja men jag klarade inte riktigt av det) och på egen hand lärt mig skejta. I början var det väldigt vingligt men nu går det så bra, jag känner mig som en äkta skater girl och brädan följer min minsta vink. Får en hel del glada tillrop från förbipasserande också. I början var det ganska farligt då jag gled fram och inte hade så bra kontroll över brädan. En gång rymde den ut bland bilarna vilket inte alls var kul. En bil fick tvärnita så det började lukta bränt gummi över hela Surry Hills. Jag höll andan och väntade på den kommande utskällningen och förberedde mig med tusen
I'm sorry!. Men detta är Sydney och ut kliver en ung man, några år äldre än mig kanske, och ser allvarligt oroad ut. Han frågade hur jag mådde, om jag var okej, om jag ville ha skjuts hem? Jag blev helt paff - hade som sagt väntat mig värsta utskällningen... Jag försäkrade honom om att jag var lugn och bad om ursäkt vilket han knappt verkade höra - han var bara orolig för mig. Har fortfarande inte vant mig vid att människor är så otroligt omtänksamma och hjälpsamma mot främlingar. När jag återigen hade intygat honom om mitt välmående avslutade han med ett "
Have a good night!" varpå han åkte vidare.
Jag har jobbat 6 timmar idag med att dela ut flyers. Det är kallt och ösregnar. För er som inte varit här så är vädret i Australien så mycket mer intensivt än i Sverige. Inget halvdant duggregn eller blek sol utan antingen är det gassande solsken så man knappt kan gå ut utan solglasögon om man vill behålla synen, eller så vräker det ursinnigt ner som idag. Kanske är det Sydneys sätt att förbereda mig på att åka hem. Försätta mig i koma innan döden. Det gör inte lika ont att lämna ett regnigt och kylslaget ställe som ett ställe där solen gassar och ljumma havsbrisar ömt smeker omgivningarna. Jag har vandrat omkring med en känsla av lättnad idag. Har varit ledsen och mått dåligt över att behöva lämna detta underbara ställe, men nu har jag nått någon slags acceptansnivå. Funderade på att förlänga min vistelse några dagar men det sägs ju att man skall lämna festen när det är som roligast... Eller som min kloka mor säger, att det är dags att vara hemma i Sverige en period för rehab ekonomiskt, intellektuellt och återuppbyggnad av hjärnceller. Innan jag drar vidare ut i vida världen. Well well, än är det inte över! Nu skall jag glida iväg till gymmet, är ju Beach 2011 för fullt här ;D sen väntar en lugn kväll med lite städning och planering och återhämtning. Imorgon är det frisörbesök, fika med Madde och förhoppningsvis lite festligheter senare under kvällen!
Hoppas ni har det fint i novembermörkret. tjingeling
Jag och söta Agnes på The Club i lördags - notera hur vi ovetandes hade valt misstänkt liknande outfits!!
Hur får man gröna fingrar?!
Idag har jag planterat blommor. Eller inte riktigt. Eukalyptusträd och lite andra spännande plantor. Det är väldigt meditativt att gräva i jord som omväxling men jag har kommit fram till att labarbete inte är min grej vilket ju är skönt - det finns nog mycket roligt att välja på som det är! Problemet (hoppas inte min handledare läser detta) är nämligen det att jag är så fruktansvärt opraktisk. Ohändig. Klumpig om man så vill. (Detta trots att både mina föräldrar och farmor har gröna fingrar.) Jag har varit på helspänn hela dagen för jag har ansvarat för små hårstråtunna rötter som ABSOLUT INTE får gå av. Sen ska de planteras i lerig jord och så bara ramlar de ihop och jag försöker stötta dem med fingret och när jag släpper ramlar de igen och ligger där trötta och vissna i leran, till synes desperat stirrandes på mig. Till slut tappar jag mitt väl tilltagna tålamod och får svarta tankar om att kasta ut de små irriterande plantembryona genom fönstret. Tur då att vi befinner oss i ett fönsterlöst växthus. Missförstå mig inte, jag vill absolut inte klaga när jag har fått möjligheten att delta i ett spännande projekt som faktiskt är det första av sitt slag i världen! Jag är bara ännu mer säker på att jag vill jobba med matematiska formler och optimering och annat trevligt som orsakar huvudbry snarare än jord under naglarna.
Sedan sprang jag till ett intressant föredrag som handlade om hur man blir bättre på att nätverka och sådant kan man aldrig få för mycket av tycker jag! Föredraget hölls av Ella James som är en känd komiker/skådespelerska/radioprogramledare i Australien. Hon har även gjort rösten till GPS, hissar och olika telefonsvarare typ för taxibolag. Mycket underhållande och karismatisk person! Sedan fick vi praktisera våra nyvunna kunskaper över lite ostar (gilla!). Jag minglade med en trevlig tjej från exotiska Zambia! Annars var det många asiater i vanlig ordning och en och annan australiensare.
Hemma och vänder strax före åtta. Pratar med V en snabbis innan jag springer ut i duggregnet mot gymmet. Kommer precis hinna med mitt spinintervallpass enligt mina beräkningar. När jag kommer till gymmet ser det väldigt tomt ut, skönt! hinner jag tänka innan jag fattar varför - det är stängt... Nu kommer vi till det fina med att bo i en storstad - jag kan enkelt bege mig vidare till nästa gym och hoppas på bättre lycka då mitt gymkort är giltigt på flera gym. Efter en kort busstur checkar jag nästa som även det är stängt. Inser att min endorfinjakt påminner misstänkt mycket om en knarkares maniska jakt på droger. Hur jag blir rastlös och orolig då jag inser att jag kanske inte får min kick ikväll. Kämpar vidare och vid tredje gymmet får jag napp - det är öppet en halvtimme till! Flänger in och hinner med ett snabbt pass. Ingen idealisk träningssituation - tur att träning för det mesta är betydligt mindre stressigt och way mycket mer lustfyllt! Tränad blev jag iallafall och det välbekanta lugnet infinner sig i kroppen. Återigen fascineras jag över hur folk klarar av att ha stressfyllda livsstilar utan att träna.
Slutligen vill jag tipsa om en intressant artikel om hur magkänslan påverkar våra beslut och hur fel det kan bli i professionella situationer! Läs den här. Och hälsa ett stort grattis till Carro som fyller 24 idag!! :)
Ring mig!
