Kväll. Jag är ute och går i bara linne och shorts fast det är oktober. Tar en powerwalk till Operahuset och tillbaka. Ovanligt lugnt denna afton, Opera Bar längs med vattnet är halvtomt och en ung tjej spelar gitarr och sjunger för de gäster som masat sig dit. Trots att jag går mellan skyskrapor har innerstan nästan småstadskänsla vid denna tid på dygnet. Väl framme vid Operahuset får jag ett ryck och springer intervaller upp och ner för trappan - det är bara jag där och en säkerhetsvakt som ger mig en märklig blick. Sydney CBD tittar på i bakgrunden med de lysande skyskraporna och Harbour Bridge längst bort. Jag springer hem igen, de människor man möter ler tillbaka helt utan anledning. Springer förbi uteliggarna vid Martin Place och råkar återigen väcka dem genom att trampa på ett brunnslock, förlåt... Hem genom Hyde Park där två ilskna possums spänner ögonen i mig. Det slår mig att jag aldrig har känt mig rädd eller otrygg här i stan trots ett antal nattliga promenader. Trogna läsare minns kanske hur jag freakade över kulturskillnader i början av min vistelse, denna sed att småprata med folk överallt. Numera är det jag som inleder konversationer till höger och vänster och bjuder butiksanställda på långa utläggningar om Sverige. Integration kallas det visst.