The End
Enköping, Sverige. Klockan är nu 08.13 den 10 december. Ute är mörkt och kallt. Min tanke var att hinna med ett sista inlägg från Sydney men hey, det är mig vi snackar om - givetvis såg jag till att det blev så där spännande stressigt inför avresan men jag hann med allt jag ville och lyckades flyga hem med en väska mer än tillåtet utan att betala en cent! Resan gick jättebra. Kändes inte alls som 30 timmar och jag har sovit till 07.40 min första svenska natt så jetlaggen är betydligt mindre påtaglig än när jag åkte ner - dags att flyga via Amerika nästa gång?! Vill sända ett gigantiskt TACK tlll alla som följt mig, kikat in och kommenterat - blir rörd när jag tänker på att så många kan ha någon typ av intresse i mitt Sydneyliv! However, här kommer mitt sista inlägg för denna gång. Enjoy! (gärna med en bit broccoli)
Så var min tid kommen. Jag åkte till Sydney av flera anledningar. En är att jag älskar utmaningar och att testa mina gränser. Att se vad som skulle hända om jag togs ifrån all min trygghet hemifrån och förflyttades till andra sidan jorden, ensam, utan att känna någon och eller ha några planer förutom att jag skulle studera två terminer. Jag minns så väl hur omvälvande det kändes. För någon som aldrig lämnat Europas gränser var en 13-timmars flygning mellan London och Singapore en chockstart. Minns hur jag halvsovande med ögon stora som tefat vandrade omkring på Singapores flygplats och hur annorlunda och exotiskt allt var. Hur jag sedan var nervös på flyget till Sydney. Jag hade sådana förväntningar på hur fantastiskt allt skulle vara. Tänk om de inte skulle infrias? Om jag skulle gå på stadens gator och instinktivt känna att det var fel? Bli besviken?
Sällan har jag mått så fysiskt dåligt utan att vara sjuk som då jag väl kom fram. 30 timmars resa och knappt en timmes sömn. Sydney välkomnade med 35 grader varmt trots att jag landade tidigt på morgonen. En slående (men välkommen!) kontrast mot den svenska februarikylan. Hela min första dag hade jag bara en tanke: gå. Stanna INTE, för då kommer du somna! Så jag tog en karta och började likt en zombie vandra omkring. Var hungrig, mådde illa, var trött, euforisk och vettskrämd på samma gång. Jag gick runt ungefär mellan nio på morgonen och halv sju på kvällen. Bara gick och försökte ta in allt. Någonstans halvvägs köpte jag solkräm och vatten. Åt något enkelt till lunch. Fortsatte gå, gå, gå. Tog bilder. Och jag kunde pusta ut, för den omedelbara känslan överträffade allt jag kunnat föreställa mig. Jag kände mig hemma direkt. Det kändes så… rätt. Jag skulle bo i Sydney.
Sedan den dagen har så otroligt mycket hänt. I enighet med klichén har jag utvecklats och mognat som person mer än vad jag trodde var möjligt. Har försatts i stundtals väldigt prövande situationer som det inte gick att föreställa sig den där första sjudande dagen. Men det som inte dödar det härdar. Att säga att jag känner mig starkare, mer självsäker och trygg i mig själv är en underdrift. Det gick verkligen att skapa sig ett nytt liv på andra sidan jorden. Lite för bra. Jag har fått så mycket mer respekt för engelska språket som jag trodde mig behärska till fullo innan min ankomst. Det gjorde jag inte. Det gör jag i större utsträckning nu. Förutom Sydney som stad, med dess obeskrivliga atmosfär och inspirerande heterogenitet, och även de andra delar av Australien jag sett, framförallt den unika naturen, är det alla människor som har gjort störst intryck på mig. Oj vad många människor jag har träffat. Fantastiska, inspirerande, nära vänner och ytligare bekantskaper. Sydney är verkligen multikulturellt och jag har träffat folk från alla världsdelar. Jag älskar att det är så mycket lättare att prata med folk. Att alla är nyfikna på varandra istället för obrydda, likgiltiga. Jag trodde att jag skulle bli mindre naiv efter att ha bott i en storstad men det är snarare tvärtom.
Att kunna gå hem ensam om nätterna utan att känna sig otrygg – det kommer jag sakna! Att kunna ta bussen till stranden och ta en morgonsimtur i Stilla Havet. Att erbjudas detta vida utbud av kultur, mat och nattliv. Vänliga leenden från främlingar och att ständigt säga ”I’m good, thanks” som gör att man faktiskt börjar må bra även om man har lite worries. Smutsiga men charmiga Macquarie University. Tågen där jag spenderat så många timmar stirrandes ut genom fönstret, lyssnades på musik och konspirerandes om främlingar. Åh jag skulle kunna fortsätta skriva i evigheter men istället kan jag bara råda alla som kan att åka till Sydney. För även om jag älskar utmaningar har jag mött en alldeles för stor i att försöka beskriva Sydney i ett blogginlägg. Man måste vara där för att förstå.
Så ja, jag har förändrats. På alla sätt. Det enda som är oförändrat är min kärlek till denna stad på andra sidan jorden. Framför allt har jag fått en viktig insikt: vattnet snurrar inte åt fel håll.
Det snurrar bara åt andra hållet.
Time to say goodbye
Jag förundras. Förundras över hur svårt man har att leva i nuet med den bittra vetskapen om att detta har ett slut. Även om jag vanligen inte är en känslomässigt utsvävande person - snarare en konstant positiv människa - har jag fällt tårar varje dag de senaste två veckorna över små saker. Små vardagssysslor som manar fram något ljust Sydneyminne från hjärnans inre vindlingar.
Dagen idag har varit full av avsked. Redan för någon dag sedan på gymmet kom självaste chefen för hela gymmet fram till mig - han kände igen mig för att jag tränat så ofta - och önskade en trevlig resa. Idag har jag brunchat med fina Emma (australiensare) en sista gång. Hon har bott i London och grät så mycket på flyget hem att hon blev uppgraderad till business class som tröst... kommer inte bli alltför svårt för mig att göra något liknande! Åkte vidare till Bondi för att försöka (och misslyckas med) att sälja min våtdräkt. Blev igenkänd på ett café där jag köpte kaffe vid min senaste visit och då jag berättade att jag skulle åka hem sa alla i personalen hejdå och önskade mig en safe flight... Gjorde även ett sista mycket jobbigt besök på gymmet. Detta gym som har kommit att betyda så mycket för mig. Det har gått från att vara enbart träningslokal till en social grej. Jag har tränat där sedan februari. Det var där Josefin introducerade mig till styrketräningens fascinerande värld för många månader sen och det var där jag fick confidence i mig själv. Och även om det fortfarande i första hand har agerat träningslokal har det varit så skönt att komma dit under denna mycket omvälvande höst och bara släppa alla worries för en stund. Alla som jobbar där känner igen mig. Jag känner igen alla stammisar. Idag sprang jag 5 km på löpbandet och sedan gick jag bara runt i lokalen och försökte förstå att jag inte skall komma tillbaka imorgon. Satte mig ner på den blå svettdoftande heltäckningsmattan en sista gång och bara stirrade ut i tomma intet. Symboliskt nog innehöll den sista låten som spelades orden "please don't go"... Sa hejdå och fick kramar och lyckönskningar av de jag känner. Det kändes som att alla vinkade adjö till mig när jag gick ner för trappan en sista gång.
Positiva saker: 1. Jag ska få krama mamma och pappa snart! 2. Det regnar och är 14 grader ute vilket gör det liiite lättare att lämna Sydney. 3. Jag kommer att klara mig UTAN extra väskor och utan att skicka hem något med flygfrakt - det ni!! :)
Återkommer förmodligen imorgon med ett sista inlägg från Australien. För denna gång. 17.35 lokal tid = 07.35 torsdagmorgon svensk tid lyfter planet mot London. Jag kommer att spendera två timmar i Bangkok och härliga 5 timmar på Heathrow, yeeeah. Men jag skall icket beklaga mig över de totalt 30 timmarnas restid. Som alltid har jag en plan. Planen är att använda denna tid till att uträtta storverk istället för att halvsova. Mer kan jag inte säga just nu - stay tuned!
Min sista (kylslagna) Sydneykväll skall jag åka till Paddington för att möta upp Hanna och Agnes. Sedan bär det av någonstans i natten med ännu oklar destination.
strike a pose
Näst sista kvällen i Sydney och då ser jag så här ledsen ut... Ska möta upp Hanna och Agnes nu på Shady Pines - de brukar vara bra på att muntra upp mig :) dessutom är det gratis jordnötter där vilket inte är helt fel! Eventuellt joinar även Adam, filmkillen ni vet. Nu måste jag kila! Ha en fin tisdag.
Det där med att leva i en storstad
Sydney är verkligen en storstad och var ett omvälvande möte för mig som har levt mina första 19 år i en liten stad i norra Norrland med dryga 40 000 invånare. Jag åkte hit för att jag ville se om storstadslivet var något för mig. Har alltid älskat känslan av stora städer men det är svårt att avgöra om man vill bo i en metropol innan man har levt i en - jag har besökt London, Paris, Rom och Barcelona (ja och Stockholm förstås) men att spendera några dagar som turist i en stad går inte att jämföra med att ha ett liv där. Betala hyra. Lära sig hur lokaltrafiken fungerar. Skaffa telefonkort. Sätta sig in i alla nya rutiner på uni. Allt sådant som var nytt och överväldigande i början men som nu är en självklar del av min vardag som jag inte ens reflekterar över. Alla dessa saker fungerar förvånansvärt lätt och smärtfritt här i Australien. Mitt intryck är att det generellt är mindre byråkrati här och mer no worries-attityd än i Sverige. Ett exempel är när jag igår åkte buss med min surfingbräda (över 2 meter lång, yeah) för att försöka sälja den i Bondi. Nämn en svensk buss som hade tillåtit en gigantisk surfingbräda på en överfull buss..! Kände mig lätt obekväm men knappt någon höjde på ögonbrynen.
På senaste tiden har jag dock fått en ny intressant insikt som inte har slagit mig tidigare. Hur allt kretsar kring små communities inom den stora staden. Nästan som små städer som alla är en del av Sydney. Min småstadsvana trogen bröt jag totalt mot denna oskrivna etikettregel i början - jag bodde i en del av staden, tränade i en annan, besökte biblioteket i en tredje och vandrade/åkte tåg till uni, vilket möttes av oförstående reaktioner från alla locals. Så fungerar det i en mindre stad - finns det bara ett gym går man dit även om det ligger i andra änden av staden. Jag tyckte också att det var rätt trevligt att sitta på båtar och tåg och ville utforska Sydney till max. Så länge man håller sig till innerstan är det inga konstigheter, men så fort jag kom ut i suburbsen för att testa ett nytt brunchställe noterade jag att folk tittade nyfiket på mig. Efter ett tag gick det upp för mig: (nästan) alla kände alla. De platser man besöker regelbundet får ett socialt värde - man småpratar med baristan där man köper sitt morgonkaffe, växlar några ord med servitrisen på stammishaket. När ett okänt ansikte dyker upp tar man denne för en nyinflyttad i kvarteret. Detta var tydligt när jag hängde med min vän från gymmet, Eduardo, igår. Han kände servitrisen där vi åt middag, träffade massor av homies ute på gatan och nästintill beklagade sig när vi besökte ett chokladcafé för att folk kände igen honom från gymmet och tyckte att en personlig tränare inte kan avnjuta choklad... Så mycket för storstadens påstådda anonymitet..!
Efter ett (ganska långt) tag har det alltså slagit mig att avstånden i en storstad faktiskt är större och jag har övergivit mitt tidsödande sätt att organisera vardagslivet. Nu har jag fått rutiner. Acklimatiserats. Hittat mina ställen. Precis som i en liten stad. Bara större. Och vill man vara anonym är det bara att åka till en annan stadsdel och låtsas vara nyinflyttad! Det är detta jag älskar med den stora staden. Valmöjligheterna. Inte bara mellan de otaliga aktiviteter som bjuds utan även mellan olika sätt att leva, organisera livet, förhålla sig till andra på. Sådant som man bara skrapar på ytan vid under en kortare vistelse i en stad. Som inte står tryckt i turistbroschyrer eller guideböcker. Sådant man måste leva i staden, lära känna den, för att förstå. Jag hade gärna fortsatt lära känna denna sprudlande, intressanta, intelligenta stad och utforskat alla dess hemligheter.
Så svaret är: ja. Storstadslivet är för mig. Sydney är för mig.
Bird Cage Alley - en konstinstallation mitt i Sydney som jag besökte idag. Fint! (nämnas bör att bildkvalitén gör den föga rättvis)
sydney är en dröm och jag vill inte vakna
Chokladcafé, orättvisor och vemod
Tjohoo!
1:a december idag, och jag går runt med den bittra vetskapen om att jag lämnar Australien om en vecka. Surfingbrädan ligger ute på Gumtree (aussie-Blocket) och snart skall jag provpacka... Samtidigt är det så många bekanta som lämnat stan så det hade blivit rätt ensamt att stanna. All good things come to an end som det ju heter.
Igår var jag och Agnes ute med en 23-årig australiensare som vi träffat på bästa Shady Pines kvällen innan. Då han är från Sydney kan han alla smultronställen och vi besökte ett antal trevliga barer och klubbar och en utsiktsplats. Han visade sig ha en fascinerande karriär inom filmindustrin - hade gjort massor av reklamfilmer, assisterat vid större filmer (jobbat på The Great Gatsby i fyra veckor) och jobbade nu på den största filmen i Australiens historia..! Han hade träffat ett antal a-kändisar och hade varit på poolparty hos självaste Leo förra veckan! Påstod även att han kände huvudrollsinnehavaren i Avatar personligen. Vi fick skjuts från stan till Bondi och passerade Leos hus(!) som låg granne med vår nyvunna väns dito. Sådant här som gör att man bara vill stanna i Sydney, skulle med väldigt liten sannolikhet
Dagen har spenderats med ett sista besök på uni... passade på att ta en massa bilder för att dokumentera det smutsiga men charmiga universitetet som har varit mitt under två terminer. Fick en gratis kaffe från coffee cart-killen som ska på utbyte till Uppsala nästa termin, bara för att det var den sista i raden av väldigt många kaffe därifrån... snällt :) Passade på att besöka det relativt nyinvigda gymmet ute vid uni för ett ben-/axelpass. Hemma möttes jag av min flatmate som hade lägenhetsvisning för fulla muggar - det sprang personer ut och in hela tiden för att kika på mitt lilla rum. Sooorgligt. Sedan blev det ett spontant besök på stan tillsammans med Nhim (tidigare nämnda flatmate) eftersom affärerna är öppna till kl 9 varje torsdag. Mycket trevligt! Vi gick runt och tittade på lite julklappar och reor - affärerna sänker ofta priserna temporärt varje torsdagkväll - och avslutade med varm choklad och chokladdoppade jordgubbar på Max Brenner! Jag gillar verkligen att prata med Nhim, hon är väldigt allmänbildad och intellektuell och vi pratade en hel del om kultur, samhälle och språk. Vietnam är väldigt politiskt korrupt och illa fungerande vilket går ut över folket. Hon berättade om hur folk som försökte bryta enpartiväldet (det finns bara ett politiskt parti som är kommunistiskt) och öka demokratin i landet blev slängda i fängelse på långa straff. Hur en framstående akademiker som ville förändra och förbättra upplevdes som ett hot mot regeringen och att man då det saknades grunder att fängsla honom slängde ihop honom med en prostituerad. Prostitution är olagligt och därmed kunde mannen fängslas. Det är svårt att föreställa sig för oss som tar saker som yttrandefrihet och demokrati för givet. Några kvinnliga politiker på hög nivå existerar överhuvudtaget inte. Hon berättade även om hur hennes föräldrar - båda akademiker utbildade i Tyskland - var noga med att hon inte fick delta i några politiska aktioner av något slag här i Sydney eftersom det kraftigt kan reducera framtida jobbmöjligheter om man förknippas med "fel" åsikter... Hon nämnde även de enorma kontrasterna mellan fattiga och rika och icke-existerande avloppssystem på landsbyggden (äntligen något jag kan påverka). När jag hör sådant här vill jag bara hjälpa, agera, förändra! Nuuu!
Nu är klockan 00.00 och det blir en lugn avslutning på kvällen med Gossip Girl på datorn - de senaste dagarnas festligheter har varit galet roliga men har tagit hårt på hy och plånbok. Ja, helt enkelt den ständiga avvägningen mellan live fast, die young och att leva ett lugnare och längre liv.
Justdet, jag har bokat och betalat resan till Åre i januari med mitt studieprogram - då ska det åkas snowboard för hela slanten :D har aldrig tidigare besökt denna Sveriges svar på Whistler så det skall blir väldigt kul!
Nu kallar sängen! Även en matematikälskande broccoliätande partychicana (=jag) måste lägga sig vid midnatt emellanåt.
Ha en fin dag och ät inte upp innehållet från lucka 2 i chokladkalendern redan!
CHEERS
/eder L.
Godnatt från the other side!
...and the heat goes on
Nu har jag varit dålig på att uppdatera igen - sorry! I vanlig ordning har sjukt mycket hänt sen senast - jag kan lätt säga att lika många roliga saker har hänt under mina 10 månader i Australien som under hela resten av mitt liv..!
Lördag kväll var jag ute och tog en drink med en bekant från gymmet. En drink som utvecklades till en mindre pubrunda till några av de väldigt trevliga små barerna kring Oxford Street och sedan hamnade vi på kända nattklubben Kit & Kaboodle i Kings Cross där mitt sällskap kände ägaren och vi kom in gratis. Jag pratade med ett gäng på dansgolvet som tog mig för amerikanare vilket gjorde mig sjukt stolt (visar väl att min engelska inte är askass längre) och jag log resten av kvällen.
Söndagkvällen var galen. Under dagen chillade jag i Bondi och avslutade med en joggingrunda i kvällssolen. Sedan var det barbeque på Hannas och Agnes lyxiga balkong. Det hela avrundades kring midnatt efter att jag hade hittat en gitarr som jag euforiskt klinkat på. Vandrade mot Kings Cross där jag tänkt köra en repris på gårdagen och ta tåget hem. Ganska nära tågstationen kom en random tjej fram till mig och sa "You shouldn't walk alone in Kings Cross by night! Come with us!!" Hon verkade snäll så jag gick med dem och de visade sig att de var från Tasmanien och hade besökt Sydney under helgen för att närvara på jättefestivalen Stereosonic (som jag inte aaaalls ångrar att jag hoppade över... don't talk about it!!). När vi nådde tågstationen tänkte jag gå hem men tjejen insisterade, möjligen under inverkan av smärre mängder starkare drycker, på att jag skulle följa med ut. Det var uppenbarligen något väldigt exotiskt med en svensk tjej. Jag tänkte att vad har jag att förlora? och ställde mig i kön till en klubb med henne och hennes två kompisar. Dock hade jag en del kvar av middagsvinet och min nyvunna vän föreslog att vi skulle tömma flaskan innan vi gick in på klubben. Det uppskattades inte av vakterna som förpassade oss till en mörk gränd och gjorde klart för oss att vi under inga omständigheter var välkomna in. Tråkigt eftersom hennes kompisar redan befann sig inne på klubben... Tjejen gick inte att hindra utan drog med mig in på nästa ställe där hon hittade en väldigt sleazy kille som köpte varsin drink åt oss. Så fort vi fått drinkarna tyckte min "vän" att det var dags att dra vidare och denna gång hamnade vi på en strippklubb... Jag lyckades övertala henne att vända vid garderoben då stället verkade väldigt suspekt. Hon fladdrade vidare och vi kom in på en helt okej klubb (notera att alla dessa ställen var öppna en söndagnatt!) med bra musik och med söndagsmått mätt många personer på dansgolvet. Ganska snart tappade jag dock bort henne och efter att ha letat ett tag (människan verkade inte riktigt i skick att fatta bra beslut) insåg jag att jag var ensam och bestämde mig för att dra hemåt. Då började jag prata med ett gäng fotbollsspelare från Adelaide som befunnit sig i Sydney över helgen för cup. Verkar som att alla som går ut på söndagar är tillfälliga besökare i behov av kvällsunderhållning. Dessa trevliga och inte alls påträngande herrar köpte mig en drink och jag dansade med deras gäng, fortfarande med ett paket sojakorvar i handen..! haha!! Jag träffade även två riktiga sjömän som stod på dansgolvet med full uniform efter att ha närvarat vid en minnesstund. Efter en stund dök två vitblonderade white-trash tjejer (från Melbourne) upp och gav mig mördande blickar. Tydligen ville de ha ensamrätt på de fyra okända pojkarna. Jag var på väg att gå hemåt då jag inte kände för en nattlig catfight men killarna tyckte att jag skulle stanna då natten fortfarande var ung. Kort därefter gick vi ut från klubben och tjejerna fortsatte att kasta bitchiga kommentarer över mig trots att jag inte gjort dem något... Jag bestämde mig återigen för att gå hem men fastnade vid ett rödljus pratandes med en svensk tjej. Då kom hela gänget ut igen och någon frågade om jag skulle hänga med vidare. Då spårade bitchtjejerna ur och började skrika okvädesord över mig(!!) varpå jag tog farväl av de andra trevligare delarna av gänget och gick hem. Efter ett fåtal meter kom två glada unga tjejer fram och sa "we saw you at the Bank!" varpå jag funderade över vilken bank jag besökt innan jag kom på att det var namnet på nattklubben. "Are you a model?!" fortsatte de storögt. Imponerad över deras igenkänningsförmåga förkunnade jag att jag inte var modell och att jag blivit ivägkörd av två ohövliga tjejer. Mitt nya sällskap förfärades över detta faktum och bad mig hänga med dom för vidare fest på Oxford Street - de hade just fyllt 18 och var på partyhumör trots den arla morgontimmen. Då jag ändå passerade tidigare nämnda gata på väg hem tackade jag ja. Vi gick in på två ställen men båda var nästintill folktomma vilket ju är förståeligt en sen söndagnatt. Jag tackade för mig och sa att jag skulle gå hem. Men tjejerna tyckte att det var väldigt olämpligt att jag skulle gå hem ensam genom nattens alla faror, och då de ändå skulle invänta sitt tåg till förorten erbjöd de mig sällskap. Så jag fick promenadsällskap hem i den varma Sydneynatten av två 18-åringar som oroade sig över att inte komma in på universitetet och återigen förundrades jag över hur vänliga de flesta är här. De hade aldrig träffat någon med ett sådant exotiskt namn som jag och insisterade på att få ta en iPhone-bild tillsammans med mig för att visa sina vänner att de träffat en svensk tjej som hette "linear".
Måndag sov jag länge, låg i Hyde Park och solade på eftermiddagen innan jag i vanlig ordning tränade. Snackade med modellkillen igen på gymmet som redogjorde för sin galna helg. Blev en lugn kväll i Paddington dit jag skejtade och fick sällskap hem av två nyanlända svenska tjejer som bodde på hostel i närheten av mitt place.
Tisdag, idag, åkte jag återigen till Bondi för att sola (vilket gick sådär då det blev molnigt lagom till min hänkomst...) Dagen har präglats av kreativitet då jag pratade med storasyster Linda imorse och hon tipsade mig om att fotografera min dag vilket jag genast följde. Dessutom sa mitt horoskop att jag skulle få en ljus idé idag. Tog med mig anteckningsbok (den med gula sidor ni vet) och penna och satt och tänkte så att jag producerade energi nog för att värma en mindre stad och skrev en massa saker i boken, så nu har jag saker på gång... vilken cliffhanger va! Efter ett dubbelpass på gymmet (överkropp + 5 km löp) mötte jag upp bästa Agnes & Hanna för färd mot Shady Pines Saloon. Det är en liten typ kvarterskrog som ligger dold i en mörk gränd vilket gör att bara locals hittar dit (och så vi då). Det finns ingen skylt utanför utan bara en vit dörr och inne i den relativt lilla källarkrogen råder amerikans Västern-stämning vilket kanske inte låter så inbjudande men den är helt fantastisk! Uppstoppade djur och allehanda gamla dryckesflaskor pryder väggarna och det är alltid fullsatt och högljutt oavsett veckodag. Skålar med gratis jordnötter står på alla bord och de har en billig drink gjord på färskpressad äppeljuice. Puben befolkas mestadels av närboende från Surry Hills, Darlinghurst och Paddington = ungt coolt media-/kulturfolk. Ikväll var alla extra pratglada - Hanna och Agnes snackade med en kiwi (person från Nya Zeeland) och jag snackade med en filmarbetare som jobbade med filmen Mad Max 4 som är en riktigt stor produktion med Mel Gibson i huvudrollen, han var på väg till Namibia för att spela in delar av filmen..!
Så så ser mina dagar ut i Sydney nuförtiden... vet inte riktigt hur jag ytterligare skall kommentera det hela men det är coolt. Obeskrivligt. Episkt. Som taget ur en TV-serie, och en riktigt bra sådan!! Stay tuned!
Ehm ja. Den i och för sig väldigt roliga rubriken tyder på att det inte hänt så mycket av värde i landet det senaste dygnet!
Ett litet smakprov på dagens dokumentärbilder - Juldekorationer och sommargrönska på vägen från mig till tåget.
Jag, Hanna och Agnes avnjuter rödvin och äppeldrinkar på Shady Pines tidigare ikväll! (tisdag)
För stora skor? Om drivkraft
Jag är en extremt tävlingsinriktad människa. Det är lite av min drivkraft. Som Oscar Wilde sa: "I have the simplest of tastes. I am always satisfied with the best". För det mesta gillar jag det - denna min vilja att alltid överprestera får mig att ständigt utmana mig själv och våga göra saker jag egentligen inte törs. När man konstant tar på sig lite för stora skor får man dock vänja sig vid nederlag. Att inte riktigt klara saker. Det är en del av livet men kanske en större del av livet om man är som jag. Söker jobb man inte riktigt är kvalificerad för. Tar kontakt med inspirerande personer som är lite för framgångsrika och coola. Läser en extra kurs på universitetet fast man inte riktigt har tid. Pluggar civilingenjör bara för att fysiken är lite för svår för mig. Lyfter 5 kg mer än vad musklerna orkar på gymmet. Nöjer mig inte med annat än att bo mitt i en storstad. Har storslagna framtidsplaner karriärmässigt (rädda världen, bli VD, Nobelpristagare etc.). Bara för att när man väl lyckas är tillfredsställelsen så mycket större än om man aldrig hade försökt.
Ibland blir jag trött. Önskar jag att jag var lite mer average. Att jag genuint kunde nöja mig med det lilla. Träna två gånger i veckan istället för 6. Läsa en enkel utbildning. Bo i en liten stad eller någon skabbig förort en lång trång bussresa från stan. Äta nudlar med ketchup till middag istället för avancerade vegetariska kreationer. Den billigaste slave-tradechokladen istället för lyxig fair trade som är etiskt korrekt producerad och bara säljs i ett fåtal butiker (som ni märker har jag svårt att hålla mig från att referera till mat, hehe). Men sedan kommer viljan tillbaka.
Igår kväll slog det mig att en del av detta ligger i det faktum att jag är tjej. Jag måste hela tiden överbevisa mina förmågor för att vara jämsides med killarna. För att jag gillar och gör så många saker som inte är typiskt tjejiga. Inredning, stickning och blommor anser jag vara fett lamt. Ointressant. (därmed inte sagt att jag saknar respekt för alla som ägnar sig åt dessa aktiviteter!) Jag känner att jag hela tiden får... förklara mig. Folk höjer på ögonbrynen åt att jag pluggar till ingenjör. "Men... du är ju tjej?" liksom. Då jag - numera skickligt - glider fram på skateboarden på väg till gymmet och stannar vid övergångsställen får jag kommentarer som "kan du verkligen åka på den där?!" följt av roade och smått skeptiska miner. Härom dagen på gymmet var jag ganska trött för att jag hade tränat för många dagar i rad och 15-kg hantlarna kändes tyngre än vanligt under bänkpresspasset. Då kom ett macho muskelpaket fram till mig och frågade om jag behövde hjälp varpå jag sa ja. "Men de där hantlarna är ju alldeles för tunga för dig!" svarade han i bästa lilla-gumman-stil och jag visste inte vad jag skulle säga. Blev förolämpad. Fick fram att jag brukar köra 10 repetitioner med dessa en vanlig dag men att jag var lite trött idag vilket ju var sant. Men jag ville inte ha hjälp längre. Av ren ilska körde jag 10 repetitioner bara för att överbevisa. Hade snubben sagt så om det var en kille som det gick lite tungt för?
Och ja, jag vet att det var värre förr. Att dessa bara är små subtila saker knappt värda att nämnas. Det irriterar mig bara hur lätt vi har för att placera in människor i fack och sedan ha extremt svårt för att låta dem komma ut. Kanske därför jag gillar att vandra längs med Oxford Street och se alla transvestiter som bara är för mycket och bryter mot allt.
(till Linda: Jag är ganska övertygad om att London kom först och Sydney imiterade alla namn och inte tvärtom! ;))
Fredagsmys!
Cheerio! Nu har jag officiellt slutat uni!! Hade sista tentan för en vecka sen men idag hade jag sista timmarna på internshipet vilket ju är en kurs så nu är det sommarlov. Tyvärr är vädret här ungefär lika inspirerande som november i Sverige. Har regnat hela veckan och varit riktigt kallt, nästan så att man inte kan gå med bara ben utan måste ha leggings - galet!
Vad har hänt sen senast? Jag har avslutat mitt jobb, fått gratis kaka från lyxiga Bourke Street Bakery + ett paraply inne på en bar bara för att servitrisen tyckte synd om mig - vem hade brytt sig i Sverige?, förätit mig på broccoli, fått kommentaren "You have the most beautiful legs in the world!" av en random äldre man (tack..?), klippt mig hos en trevlig brittisk-italiensk frisör, lunchat med fina Madde och druckit världens största kaffe, shoppat (fönstershoppat för min del) med några tjejer från uni, sagt hejdå till tjejerna och förundrats över att vi kanske aldrig mer ses, tränat 2 timmar på gymmet istället för en för att jag snackade med en helt galen modellkille som berättade ingående om en massa sjuka fester och annat som jag av hänsyn till er läsare censurerar (underhållande dock!), haft äkta svensk filmkväll i Paddington samt en superkul utekväll igår med Hanna och Agnes. Där fick ni de senaste 2.5 dagarna i ett nötskal!
Jag, Hanna och Agnes hade en riktigt trevlig kväll igår. Gick ut i Kings Cross ett tag men det var inte alls samma fart som på helgerna som vi drog hem hyfsat tidigt. Jag traskade dumsnålt hela vägen hem, höll på att frysa ihjäl - var bara 15 grader och regn och blåst därtill... Fick i vanlig ordning alldeles för lite sömn vilket är lite sådär när man befinner sig i ett 30-gradigt kvalmigt växthus. Min handledare tyckte att en perfekt avslutningsuppgift för mig var att på eftermiddagen, lagom till när koffeinruset slutat verka, räkna och sortera 1000 frön i små högar. Ogillar att klaga men denna uppgift kändes smått tröstlös. Jag är snällt sagt inte så praktiskt lagd (matematik for life!). Lägg därtill en påtaglig trötthet och millimetersmå frön som absolut inte är intresserade av att ligga i fina högar. Jag försökte hålla modet uppe: "bara 999 kvar... 998... 997...". Mina vanligtvis snälla handledare gav mig en låda med bakelser som avskedspresent som jag inte tänkte äta först, men sen var jag så trött så att jag åt lite iallafall så nu känner jag mig som en prinsesstårta.
Ikväll är det klassiskt fredagsmys hos Hanna och Agnes. Fick en inbjudan till en klubb där det var fria drinkar i början av kvällen men ingen känner sig peppad att gå ut när vädret är så dåligt så en detoxkväll sitter inte helt fel! Har varit trött och frusen hela dagen och känt att det skulle vara helt okej att sitta i soffan hemma hos mamma och pappa och dricka te och säga meningslösa saker till Yatzy. Så någonstans börjar jag förlika mig vid tanken på att jag faktiskt kommer att göra just det om två veckor. Om inte flygplanet blir kapat och jag hamnar någon annanstans typ Guatemala... Livet är fullt av överraskningar!
Nu ska jag börja dra mig mot tjejerna och be till vädergudarna om lite SOL - det är ju faktiskt sommarlov!
New haircut! Bara för att ingen märker något om jag inte säger till. Vilket i och för sig är meningen :)
"your balcony is on fire!!!"
I natt har jag kanske varit nära döden.
Jag sov väldigt oroligt. Är vanligtvist så utmattad att jag däckar fullständigt och sover tills mobilens glada väckarsignal avbryter min skönhetssömn. Så inte denna natt. Utan någon uppenbar anledning vaknade jag, kollade tiden, somnade om, vaknade, halvsov... Ungefär som man gör om man är orolig eller nervös för något vilket jag ju inte är. Utan att det nådde mitt fulla medvetande noterade jag den skarpa lukten av brandrök. Men den förträngdes någonstans mellan sömn och vakenhet.
Halv sju vaknade jag av att någon ringde på porttelefonen. Då vi mig veterligen inte väntade besök struntade jag i att öppna, det händer att folk ringer fel. Kort därefter knackade det på vår dörr. Jag drog på mig en kofta och gick sömndrucket och öppnade dörren - tänkte att det möjligen kunde vara elektrikern som skulle laga vår lampknapp (jag råkade paja den så att kökslampan inte går att släcka och därmed ger ett skarpt sterilt lysrörssken in i mitt sovrum dygnet runt. yeah). En man stod utanför: "Sorry to wake you up, but your balcony is on fire!"
AAAAH! Jag svarade ett chockat "thank you" och rusade till balkongen. Balkongen ligger vid fotänden av min säng. Stora flammor slog upp och jag gjorde en Usain Bolt upp för trappan och knackade på min flatmates dörr med orden "the balcony is burning!" Hann tänka att antingen behövde vi en filt, men jag har bara fleecefiltar som förmodligen skulle brinna upp - eller en stor hink och jag visste inte vart någon sådan fanns. Därav mitt val att väcka henne. Hon reagerade dock snabbare. Rusade ner för trappan med pojkvännen i hälarna, fyllde kastruller med vatten och tillsammans dränkte vi flammorna. Det hade tagit sig ganska ordentligt och hela blomkrukan där branden startade var förkolnad liksom en av hennes skor som stått ute (tur att jag tog in mina igår kväll!!). Har ingen aning om hur branden startade. Det märkliga är att det har ösregnat hela natten... hur kunde det börja brinna då?!
Sedan kom brandkåren med blåljus och sirener. Vi försäkrade dem om att elden var under kontroll men jag hade gärna sett att de kommit upp och försökt utreda varför det börjat brinna från början. Ni kanske minns i förrgår då jag skrev om att det glödde från en av blomkrukorna? Hällde vatten i den och trodde att det var lugnt när glöden dog ut. Jag hade också fel, ingen av mina medboende röker vilket gör det till ett ännu större mysterium att det överhuvudtaget började brinna.
Obehagligt är också tanken på röken. Brandlarmet gick inte igång här inne så det kanske inte var någon fara men jag kände lukten in i sömnen och hade den varit lite mer koncentrerad kanske jag hade tagit skada. Onödigt sätt att dö på liksom. Jag tyckte dock att det hela var rätt coolt, visserligen var flammorna stora men aldrig så att man fick panik. Lite onsdagsmorgonsaction sådär. Nu är faran över och jag hoppas på en lugnare fortsättning på dagen!
Efter regn kommer solsken
Ibland känns livet som ett tv-spel. Som igår när jag tittade ut på balkongen och fick syn på en brinnande blomkruka. Det var min rumskompis trevlige pojkvän som hade fimpat i blomkrukan (ibland slänger han fimparna i sopkorgen i köket...) varpå krukan som var av plast hade börjat glöda och ett stort hål uppenbarat sig på sidan. Jag gick lugnt ut med ett glas vatten och dränkte den stackars krukan. Hur växten mår är oklart. En annan surrealistisk känsla är att stilla glida fram i regnet och mörkret på Crown Street på väg hem från gymmet. Jag älskar den känslan. Det kan hända att jag har lånat V's gamla longboard (som jag skulle sälja men jag klarade inte riktigt av det) och på egen hand lärt mig skejta. I början var det väldigt vingligt men nu går det så bra, jag känner mig som en äkta skater girl och brädan följer min minsta vink. Får en hel del glada tillrop från förbipasserande också. I början var det ganska farligt då jag gled fram och inte hade så bra kontroll över brädan. En gång rymde den ut bland bilarna vilket inte alls var kul. En bil fick tvärnita så det började lukta bränt gummi över hela Surry Hills. Jag höll andan och väntade på den kommande utskällningen och förberedde mig med tusen I'm sorry!. Men detta är Sydney och ut kliver en ung man, några år äldre än mig kanske, och ser allvarligt oroad ut. Han frågade hur jag mådde, om jag var okej, om jag ville ha skjuts hem? Jag blev helt paff - hade som sagt väntat mig värsta utskällningen... Jag försäkrade honom om att jag var lugn och bad om ursäkt vilket han knappt verkade höra - han var bara orolig för mig. Har fortfarande inte vant mig vid att människor är så otroligt omtänksamma och hjälpsamma mot främlingar. När jag återigen hade intygat honom om mitt välmående avslutade han med ett "Have a good night!" varpå han åkte vidare.
Jag har jobbat 6 timmar idag med att dela ut flyers. Det är kallt och ösregnar. För er som inte varit här så är vädret i Australien så mycket mer intensivt än i Sverige. Inget halvdant duggregn eller blek sol utan antingen är det gassande solsken så man knappt kan gå ut utan solglasögon om man vill behålla synen, eller så vräker det ursinnigt ner som idag. Kanske är det Sydneys sätt att förbereda mig på att åka hem. Försätta mig i koma innan döden. Det gör inte lika ont att lämna ett regnigt och kylslaget ställe som ett ställe där solen gassar och ljumma havsbrisar ömt smeker omgivningarna. Jag har vandrat omkring med en känsla av lättnad idag. Har varit ledsen och mått dåligt över att behöva lämna detta underbara ställe, men nu har jag nått någon slags acceptansnivå. Funderade på att förlänga min vistelse några dagar men det sägs ju att man skall lämna festen när det är som roligast... Eller som min kloka mor säger, att det är dags att vara hemma i Sverige en period för rehab ekonomiskt, intellektuellt och återuppbyggnad av hjärnceller. Innan jag drar vidare ut i vida världen. Well well, än är det inte över! Nu skall jag glida iväg till gymmet, är ju Beach 2011 för fullt här ;D sen väntar en lugn kväll med lite städning och planering och återhämtning. Imorgon är det frisörbesök, fika med Madde och förhoppningsvis lite festligheter senare under kvällen!
Hoppas ni har det fint i novembermörkret. tjingeling
Jag och söta Agnes på The Club i lördags - notera hur vi ovetandes hade valt misstänkt liknande outfits!!
November is the new black
YO!
Förra veckan var helt insane, därför jag inte uppdaterade så mycket. Men nu har jag officiellt SOMMARLOV!! :D vilket ju inte är helt fel i november.
Helena har åkt hem till Sverige idag och min ena flatmate har lämnat Sydney för Vietnam ända tills februari då uni börjar om här. Som kompensation har det blivit kackerlacksinvasion här i lägenheten med 2-3 cm stora varelser kravlande omkring i köket. Jag försöker blunda för dem så länge de inte är den största sorten som ser ut som någon slags rymdvarelser...
Så mycket har hänt som sagt och jag tror att veckans sammanlagda sömnmängd uppgår till ungefär hälften av vad som rekommenderas för att man skall vara en normalt fungerande människa. I natt sov jag 3 timmar, väcktes kl 9 av att min flatmate som reste iväg gallskrek och verkade ha panik över något. Hon snubblade ner för trappan med resväska och ut genom ytterdörren med pojkvännen i släptåg. Tror att hon kanske var sen till flyget, men hann inte fråga...
Gårdagskvällen var hur bra som helst! Jag och Helena inledde med tapas på Oxford Street på en mysig liten restaurang. Verkligen värt och otroligt utsökt. Sedan vandrade vi till Paddington och räddade Agnes från en box goon (goon = mycket billigt australiensiskt lådvin tillverkat av tvivelaktiga ingredienser som fisk och äggskal). Spenderade fem minuter på en klubb inne i stan innan vi drog till Kings Cross för vidare kalas. Agnes känner som tidigare nämnt några högt uppsatta personer där så det var bara att slänga iväg ett sms så fick vi komma in gratis, inte helt fel! Musiken där är nog den bästa jag har varit med om på en klubb, kändes som att jag dansade konstant under de fyra timmarna vi var där. Vi var nästan de sista att lämna dansgolvet, men de coola DJ:sens stod kvar och mixade på samma outtröttliga nivå som i början av kvällen. En hel del roliga personer stötte vi på under kvällen. Först var det en kille i rutig skjorta som stod helt stilla på dansgolvet och stirrade på oss. Efter ett tag blev det obehagligt och jag bad honom lämna oss ifred. Lite smått creepy med någon som bara står stilla alldeles när och stirrar..! Han tittade argt på mig och vi drog därifrån. Ungefär en halvtimme senare gick vi ut i den varma natten för att ta lite luft. Då kommer tidigare nämnda creepy guy fram till mig och säger "Your name is Linnea, right?" varpå jag förstås blir mållös. Min första tanke var att han hade snott mitt ID-kort eller något - hade varit föga förvånande med tanke på vilket intryck han givit. Han fortsätter med "And you are from... Sweden!" Jag blev helt förbluffad och förstås nyfiken. Han frågade om jag inte kom ihåg honom vilket jag uppenbarligen inte gjorde. Det visade sig att han hade presenterat sig på gymmet ungefär en månad tidigare vilket jag hade ett vagt minne av. Han var från Brasilien och pluggade engelska här. Imponerande med folk som kommer ihåg en när man bara har pratats vid flyktigt och dessutom i en annan miljö! Efter ett tag blev han dock lite för trevlig och jag såg till att försvinna ur hans åsyn illa kvickt.
Vi pratade en del med Agnes eleganta kompis N som fixat in oss. Han är en sådan där nattklubbsmänniska som alla känner och som verkar känna alla. Hans jobb verkar gå ut på att gå runt iklädd skjorta, väst och hatt och mingla. Inte helt fel!
Plötsligt sa någon att Leonardo DiCaprio befann sig på klubben och vi blev fast beslutna om att försöka komma in i VIP-rummet för att verifiera det hela. För att få komma in var man tvungen att ha en speciell stämpel som ingen riktigt visste hur man fick. Jag och Agnes bestämde oss för att hitta N som hade lösts upp i folkvimlet och fråga om vi kunde få en stämpel av honom. Vi lyckades inte och gick tillbaka till dansgolvet. När det började tunnas ut med partydeltagare efter 4-tiden dök en kort kille klädd i svart upp ur tomma intet. Jag har aldrig sett någon dansa så bra! Han dansade någon typ av hiphop/locking och bara flög fram över dansgolvet. Väldigt underhållande att beskåda - han måste ha varit någon typ av dansare av hans moves att döma. Kanske i kombination med något olämpligt nervpåverkande eller så var han bara väldigt energisk sådär på morgonkvisten. Roligt att beskåda i vilket fall!
Vi var bland de sista att bege oss som sagt. Det började ljusna vid horisonten och gatorna låg öde och stilla, i vanlig ordning med förvånansvärt få spår från nattens bravader (detta beror dock inte på att australiensare är extra renliga på något sätt utan på frekvent och väl fungerande städning).
Idag har jag gjort en blixtvisit till Bondi där jag slumrade på stranden 10 minuter innan det började regna och jag vände hemåt. Tyvärr tyckte resten av halva Sydney som vistats på stranden samma sak och det var kaotiskt mycket folk som trängdes vid bussarna mot staden. Jag traskade till Bondi Junction och hoppade på ett betydligt trevligare tåg istället. Kommer sakna de fina gula/silverfärgade tågen ackompanjerade av glada utrop om vilken nästa station är och "Doors closing, please stand clear" som är Sydneys motsvarighet till Londons "Mind the gap, please". Men min järnvilja övervann jag sedan tröttheten och gick iväg till gymmet där jag sprang 5 kilometer på löpbandet, konstigt nog gick det lekande lätt. Och fortfarande, efter nästan 10 månader i Australien, har jag inte varit sjuk en enda gång! Ni får ursäkta mitt skryt om mitt immunförsvar men jag förstår inte hur det kan vara så bra när jag inte behandlar kroppen så sjysst som jag borde - framför allt får den för lite sömn... de svensk-italienska generna är oslagbara helt enkelt!
Nu är klockan halv 12 på kvällen, det är typ 20 grader varmt ute och jag är trött. Väldigt trött. Har inte riktigt insett att jag har närvarat vid min sista föreläsning på Macquarie University, det kommer väl denna vecka. Nu blir det sängen och Gossip Girl. Imorgon ska jag jobba lite med mitt extrajobb och agera försöksperson mot $20 - det sjudande storstadslivet är inte helt gratis så alla möjligheter till extra inkomst beaktas noggrant.
Godnatt allihopa och peta inte bort er broccoli från tallriken, den är där av en anledning!
/eder L.
Sydney Harbour härom kvällen
Idag vid Circular Quay. Drottning Mary uppenbarade sig innanför stängslet kort efter att bilden togs!
Jag prövar en fin outfit efter min sista tenta :)
a bad dream
Imorse vaknade jag en och en halv timme före planerad uppstigning av att jag storgrät. Jag grät så jag skakade. Orsaken var en dröm. Eller snarare en mardröm.
I drömmen befann jag mig i Sverige. Den enda glädjen var att mamma och pappa var där. Allt annat var panik. Jag minns hur allt var grått, dämpat, mörkt, kallt. Hur jag gick och gick och inte såg en människa, bara träd och bilar. Då slog det mig att bilarna körde på fel sida. Man kör väl ändå på vänster..? I drömmen drömde jag mig bort till Australien. Genast blev drömmen flera nivåer ljusare. Det starka dagsljuset var där, solen, grönskan, stranden, alla leende människor. Alla människor jag känner och inte känner. Okända människor som får mig att skratta varje dag. Kontrasten var slående och jag kände bara hur jag ville tillbaka. "Men du är ju hemma nu", sa mamma och pappa. Det tog som ett slag i magen. Jag minns hur jag tänkte "jag var hemma". Hur jag hysteriskt ville tillbaka. För jag hade inte ens fått ta farväl. Säga hejdå åt alla. Mina flatmates som jag gillar starkt deras ibland något besynnerliga vanor till trots och alla andra, svenskar, utlänningar, vänner och bekanta som förgyller mina dagar här. Hur pappa sa "du kan flytta till London, det är nära". Och jag tänkte att jag vill inte till London.
Jag ville bara hem. Och hemma i drömmen var Sydney, Australien.
Men det var som sagt en dröm...
Operahuset i soluppgången, sett från ett tågfönster på Harbour Bridge
flower power
Jag lever som i en liten bubbla nu. Plugg, internship, jobb (fick extrajobb just denna vecka såklart), hänga med fina Helena, inte träna och grina lite för att jag inte tränar. Men jag gillar det! Ute är väldigt varmt om dagarna (37 grader igår som varmast!) och oftast också om nätterna, men ibland kryper det ned mot 20 plus och blåser lite kyligt så man nästan ångrar att man bara gick ut i klänning. Men bara nästan.
Klockan är nu halv ett på natten. Mina flatmates har typ 4 kompisar som sover över mellanstadiet style och jag bedriver cramming (bra ord, betyder typ hetsplugga) inför mina två tentor på torsdag och fredag. Sen är skolan helt slut. Känns väldigt konstigt och lite skönt men mest tomt. Ja, ni får ursäkta den något begränsade nivån på min svenska just nu - nästa vecka kommer jag ha oceaner av tid i jämförelse och kanske kunna exponera min sällan sinande kreativitet lite bättre.
Ikväll köpte jag och Helena med oss indiskt från min favoritindier och begav oss till Botanic Gardens alldeles bakom Operahuset och bron. Där åt vi i skymningen ackompanjerade av den bedårande utsikten och sedan tog vi en massa bilder. Nu måste jag återgå till penningpolitik och räntor (kan knappt hälften av alla begrepp på svenska, haha) så jag bjuder på lite bilder från de senaste som vanligt ytterst händelserika dagarna.
ANZ (australiensisk bank) hälsar: thank you for skating
Jag jobbade i Bondi Beach igår, inte helt fel.
Följ med ombord på tåget!
Jag ikväll (tisdag) med mina favoritbyggnadsverk i bakgrunden
Jag vet att det har varit Fars Dag i Sverige nyligen. Detta har dock passerat obemärkt down under då Fars Dag i Australien firades redan i september. Men jag passar på att fira min pappa här på bloggen med en kavalkad av australiensiska blommor, fint va! :)
Se så fint det grönskar i november!
Trädgårdsfantaster bör finna tillfredsställelse i detta land
Och slutligen en palm till mamma!
Nattsudd i Darlinghurst!
!Hola! Nu ska jag sova, är sjukt trött efter 8 timmar sömn på 2 nätter, uuh... Ville bara bjuda på mig själv tidigare ikväll i Darlinghurst där jag och fröken Ingmar befann oss för ljuva chokladdrinkar! Imorgon blir det morgonsurf på Bondi Beach med Helena o Hanna och jag skall agera surfinstruktör, haha!! Får se hur det går ;)
idag har jag haft internship och jobbat(!). Man blir väldigt kreativ när ekonomin sinar! Men återkommer inom kort med en mer detaljerad utläggning om mitt hektiska men fantastiskt roliga liv. au revoir
ps. Min önskan den 11/11/11 kl 11.11 var att skrivaren på skolan skulle börja fungera... vad var era?
